I Guds namn, den Barmhärtige, den Nåderike

 

Det var den 22 bahman (11 februari) och i avsikt att fira den islamiska revolutionens framgång i Iran i dess årsdag åkte jag och några bröder från Uppsala tillsammans till stockholm till Imam Ali-moskén. Väl framme beslutade vi för att parkera bilen ett tag ifrån självaste moskén och promenera den resterande biten dit för att undvika att ett förargat islamofobiskt folk skulle göra mos av den. När vi var nära moskén promenerade en grupp unga iranska tjejer och killar förbi oss och ena killen sade på persiska – pedarsokhteha sefaratiyan. Att en sådan person som vanligtvis inte vågar yttra sig något alls om någon överhuvudtaget fick mig plötsligt att vilja slå ner honom, visa hur trött jag är på icke-muslimernas förtryck och deras vaga hållning. Jag svarade hans eget ord mot honom och när han stannade upp insåg jag att det inte vore islamiskt korrekt, jag lät det vara.

Vi anlände fram till den arga skaran Gudahatare, eller som alltid poängterar sin falska kärlek till Gud men som aldrig vill följa Hans föreskrivna väg.

- Det är inte vad du gör som spelar roll, det är vad du känner innuti – som det heter.

En kvinna i skaran skrek – Hezbollah – och alla började skrika och kasta isbitar och medan jag filmade allting stod en man precis bredvid en av poliserna och fotograferade oss medan en annan bredvid honom filmade oss. En ung kille från huliganskaran kvar på vår sida, konstigt nog hade polisen ej stoppat honom och när vi trädde fram började han skrika och knuffa luften. Det fick alla andra att också knuffa luften för att visa sin avsky. Polisen i sin nervositet och tro att kunna lösa situationen började knuffa på oss muslimerna påståendes att jag provocerade de galna huliganerna. Jag förstår honom.

Hursomhelst tog vi oss slutligen förbi den skaran för att komma fram till nästa. Där stod polisbilar parkerade på ett bockerande vis för att förhindra att någon tar sig in med bil till moskén. Där fanns ett fåtal poliser med polishundar, tiotals var de i sina minibussar avvaktandes efter någon katastrof att inträffa. Så snart jag var framme vid blockaden frågade en kvinnlig polis ifall jag var ok och två ansvariga för moskén fanns på plats med henne och godkände mig och en annan broder då vi två hade hamnat lite bakom vår Uppsalagrupp.

När vi godkändes lät de oss träda in och vi anlände till moskén framtomt. Omringade av poliser och utanför polisskaran en grupp frusna islamhatare. Den kvinnliga polisen bad brodern som var med mig att ta ner den iranska flaggan.

- Ja där rök vår yttrandefrihet, sade jag ironiskt.

Den kvinnliga polisen kom fram till mig och bad om ursäkt och berättade att de enbart försökte lösa situationen. Att de inte ville att exiliranierna skulle försöka bryta sig in. Hon ansåg att vi borde ha rätten att stå för den grupp vi ville och att det är just var demokrati innebär men det att en grupp exiliranier har bortrövat den demokratiska egenskapen från svenskarna var hon väl medveten och sorgsen över. Tidigare på dagen hade två iranier arresterats vid ambassaden, en för brott mot knivlagen och den andra för våld mot tjänsteman då han hade träffat en polis i ansiktet med en isbit.

Jag förstår henne.

 

Väl inne i moskén bemöttes vi av liksinnade, muslimska medbröder och alla var där för att fira den glädjerika dagen. Samtliga skakade händer och konverserade med leénde på anletena och gratulerade varandra för den dag då muslimerna fick sig en verklig motståndsfaktor i rörelse – den islamiska republiken i Iran. Jag tog mig till tvättrummet och tvagade mig inför solnedgångsbönen (salat ol-maghrib). Medan jag utförde den islamiskt rituella tvagningen (wudhu) vandrade det in en ung man med iransk härkomst, passerade förbi mig och in i en av toaletterna liggandes i kanten av tvättrummet. Efter en kort stund trädde han ut därifrån, ställde sig bredvid mig, satte på vattenkranen och började tvätta händerna. Jag analyserade.

Mager, ca 20 år alt. litet yngre, ur islamiskt perspektiv väldigt onormal skägg, lite George Michael schanger i det, inga drag av nervositet alls, typisk Väst-influerad iraniers frisyr, allmänt en som brydde sig om tillgjord egenskönhet.

Så vred han på kranet så att vattnet stängdes av. Han passerade förbi tittandes mot marken med ett fult grin på anletet, något av ett hånflin. Efter att han trätt ut från tvättrummet märkte jag min ring saknas och gjorde något jag enligt mina minnen aldrig tidigare gjort, jag gick ikapp honom och kallade honom till mig. Han följde mig till tvättrummet och fick höra mig tala om min försvunna ring. När den väl hittades bad jag honom om ursäkt för missförståndet och skämdes för att ha misstrott honom och inom mig anklagat han. Han accepterade min ursäkt och gav sig ut igen. Jag letade upp honom på nytt och började ett samtal med honom. Plötsligt vart han innerligt intresserad av mig och påbörjade nästan ett korsförhör. Han undrade ifall jag arbetade med ambassaden, ifall jag bor i moskén och ifall jag får betalt av den islamiska republiken. Svaren till alla tre frågor var nekande och då han insåg att jag bor i en annan stad och arbetar i restaurang och bara lyckas ta mig till stockholm under sådana speciella dagar som Ashura-sörjandet och 22 bahman-firandet så vart han väldigt ointresserad av sig.

Tiden gick, jag bad min bön och tog mig till huvudsalongen där det hölls tal om diverse frågor i samband med revolutionen. Plötsligt skreks det precis bakom mig.

- MARG BAR JO….

Inte ens hälften av sitt slogan ‘död åt den islamiska republiken’ hann han få ur sig innan han avbröts av en moskéansvarig för säkerheten som tog tag i honom och höll för hans mun. Alla vi andra kollade snabbt bakåt och jag hann inte bli arg på inkräktaren då omkring fem personer snabbt hoppade fram till platsen med sparkar och slag. Man såg många av vrede vridna ansikten och medan majoriteten satt kvar på sina platser ville ett fåtal skada inkräktaren medan en annan skara försökte beskydda honom från slag och sparkar. Efter en kort stund tog de ut inkräktaren från moskén.

Jag hyllar inte fienden för sitt djärva drag eller inspirerande mod eller ens för sin beslutsamhet att påverka sina ”fiender”. Men det jag vet är att avstå från reaktionen hos de muslimer där som plötsligt transformerades från änglar till djävular. Plötsligt blev de till detsamma som självaste exiliranierna. Istället för att visa sannt islamiskt betéende uppträdde de våldsamt och vart hämndlystna. De blev våldsbenägna av fel anledning och ångrade sig inte ens efteråt för slutsatsen att det var ett fel i stundens hetta att dras.

Plötsligt kände jag mig som en främling, jag stod varken med de hatiska islamofoberna utanför moskén eller med de förvridna anletena i moskén. Där fanns en liten grupp av muslimer som försvarade inkräktaren, inte för att de godkände hans drag, utan för att muslimernas reaktion var fel, något oislamiskt. mycket mer passande vore det isådanfall att lämna inkräktaren och bege sig ut tillsammans för att slåss mot den större skaran väntandes ute i kylan. Man fick mångna arga blickar mot sig efter att ha anslutit sig till den försvarande delen, men de blickarna kändes inte alls modfällande, istället kände man sig relativt nöjd över sin handling. Prisad vare Allah, vore bättre om jag misshandlades av mina egna bröder än att en utifrån tilläts skadas för ett fel han begått. Firade man den islamiska republiken så har ledarskapet alltid varit likasinnade om islamiskt uppförande (adab al-islamiyyah), sättet för en muslim att beté sig och inte beté sig.

Jag förstår honom, men inte de.

 

I boken Qurrar al-Hekam, ett samlingsverk av återberättelser, volym 1 sida 196 finner man följande.

- Den mest hjälplöse är den som är hjälplös när det handlar om att reformera sig själv, sade Imam Ali, Mästaren över de självbehärskade.

Tidigare den kvällen hade en irakisk medbroder som har barn och befinner sig någonstans i 40-års åldern misshandlats av de antidemokratiska exiliranierna vilket begicks obarmhärtigt. Vad var det då för skillnad mellan de muslimska bröder som ville begå våldsdåd mot inkräktaren och den aggressiva skaran utanför i kylan som skadade vår medbroder?

Där insåg jag hur mycket vi muslimer har att bygga upp oss själva innan vi en vacker dag kan bege oss ut till våra blodstörstiga fiender för att bemöta de med ren islamisk anda. Alla våldsbenägna den kvällen blottade sina tydliga brister inför mina ögon. Jag såg de.