I Guds namn, den Nåderike, den Barmhärtige

Skaran av demonstranter i Sergels torg från första protesten

Skaran av demonstranter i Sergels torg från första protesten

Upprättelseceremoni i stadshuset

För två dagar sedan, den 21 november 2011, anordnade regeringen en upprättelseceremoni för personer som under sin barndom antastats, utsatts för värre slag av övergrepp eller hamnat i försummelse efter att ha tvångsplacerats i hvb- eller fosterhem av staten. Upprättelseceremonin hölls i stadshuset i Stockholms stad mellan 13.00-16.00, hade en ungefärlig närvaro på 1300 personer och var ämnad att beklaga statligt bekostade våldtäkter och misshandel till samtliga utsatta och drabbade genom att dela ut 250 000 svenska kronor till dem som drabbats under perioden 1920-1980 i gottgörelse. De som utsattes för statligt bekostade våldtäkter och misshandel mm. under 80-talet och framåt fick gottgörelse nog med en simpel ”förlåt oss ty vi äro hemskt ledsna” från regeringens sida. (Regeringen)

- Det som hänt med fosterbarnen är något fruktansvärt och det får aldrig hända igen, sade Kjell Björk från Ulricehamn, som utsattes för övergrepp som barn på hvb- eller fosterhem, när han intervjuades av P4 Sjuhärad strax innan upprättelseceremonin.

Han fortsatte: ”Man ser ju att många är ledsna när de tänker på vad som hänt, gråten hänger i ögonen”.

Han förklarade vidare att känslan av utsatthet var så stark den dagen att ifall alla närvarande kunde ge ifrån sig den negativa energi som de bar inom sig ”skulle man kunna bygga ett stort kärnkraftverk”. Han menade att spänningen var så ogenomtränglig att man nästan kunde skära den med en kniv. (Sveriges Radio)

Upprättelseceremonin visas upp på svt:s hemsida och den är minst sagt skrämmande. Dels för att samtliga personer som föreläser under ceremonin skyller allt hela tiden på ”hela det svenska samhället” menande folket i Sverige istället för att erkänna att dessa brott mot mänskliga rättigheter är Statens, kommunernas och socialtjänstens fel. De erkänner aldrig att det egentligen är de som är de skyldiga i alla dessa tusentals brottsoffers fall. Den svenska skådespelaren Morgan Alling, som själv utsattes för tråkigheter av fosterföräldrar som barn, Barn- och äldreministern Maria Larsson, Riksdagens talesman Per Westberg och den finsksvenska författaren och programledaren Mark Levengood talade samtliga om att felen som begåtts mot samtliga tvångsomhändertagna barn är det svenska folkets fel och inte bara socialtjänsten eller regeringen. Det stämmer delvis korrekt eftersom när folk här i Sverige håller tyst eller förblir passiva inför regeringens, kommunernas och socialtjänstens empatilösa tvångsplacering av barn hos i många fall brottslingar och rent av pedofiler så är folket lika skyldiga som psykopaterna som får hålla på och förgöra samhällets försvarslösa barn och hjälplösa föräldrar.

Talarna

Morgan Alling intervjuas lite innan ceremonin börjar och nämner några intressanta punkter. Han tackar de många organisationer som varit inblandade i den ”storslagna” utredningen som enligt Maria Larsson ska ha pågått ”i nästan sex år”. Morgan är tacksam gentemot Maria Larsson och Barnombudsmannen och andra verksamma som intervjuat och utrett och skapat vad Morgan anser vara en handlingsplan för framtidens utsatta barn. Han är övertygad om att upprättelseceremonin kommer att förhindra framtida barn från att utsättas för statligt betalda våldtäkter och misshandel från att förekomma lika enkelt.

- Just nu idag så lever 20 000 barn omhändertagna av de sociala myndigheterna. 13 000 slussas ut i samhällets vård varje år, 13 000. 20 000 idag omhändertagna. De går igenom samma sorg, samma smärta, samma saknad av sin mamma, samma smärta när de får reda på, a men du kan inte vara kvar här längre, du måste flytta dit. A men jag mår bra här, A men vi kan inte ha kvar dig. Barn som tas för pengarnas skull och så vidare, de går igenom samma skit som jag. (Intervju med Morgan Alling)

Den finska Mark Levengood delar med sig av en berättelse om sorgen som han fick ta del av som liten. Det är sagan om det lyckliga palatset i Bagdad där all sorg är bannlyst. En kort sammanfattning är att palatsets sultan sitter och vilar på sin tron en dag när hans favoritslav plötsligt springer fram till honom och slänger sig för hans fötter. När sultanen frågar vad som hänt så talar slavpojken om för honom att han var ute i trädgården för sig själv när sorgen uppenbarade sig från ingenstans och räckte handen mot honom. Nu var slavpojken hos sultanen för att be om tillåtelse att fly bort från Iraks Bagdad och ända till Damaskus i Syrien. Sultanen ger pojken sin vita häst för att han ska kunna nå dit redan kvällen samma dygn och beger sig till trädgården för att fråga ut sorgen. När han frågar ut sorgen besvaras han att sorgen inte menade att skrämma slavpojken, utan höjde endast armen i förvåning över att se pojken i Bagdad då han hade fått för sig att han skulle möta honom kvällen samma dygn i Syriens Damaskus. Efter berättelsens slut talar Levengood om hur bra det är att förlåta… men förlåta vem och för vad?

Tydligen är allt samhällets fel och de som ska förlåtas är det svenska folket och de riktigt vidriga psykopaterna i socialtjänsten och kommunerna kommer undan utan några som helst konsekvenser. Förlåta?

Författarinnan Viveca Lärn läser upp ett intressant utdrag ur en barnbok av författarinnan Anna Maria Ros.
- Vart ska du gå lilla fänta?
Stå och plocka nötter kan du tänka. Du räcker inte opp lilla fänta. Stiger opp på sten kan du tänka, då faller du ner lilla fänta. Håller fast i gren kan du tänka… men det fanns inga grenar att hålla fast i för de glömda barn som dömts att leva bland hårda händer och tomma hjärtan, ja rent av tomma hjärnor. (Viveca Lärn)

Sedan var det barn- och äldreministern Maria Larssons tur att tala. Hon nämner utredningen som lett till upprättelseceremonin på grund av 900 intervjuer av personer som utsatts för övergrepp och misshandel som tvångsplacerade barn. Sedan så säger hon att det som särskilt gripit tag i henne i berättelserna som hon läst om utsatthet är att efter att ha tvångsplacerats och hamnat långt bort ifrån sina mödrar och fäder, och utsatts för hemskheter av sina så kallade ”fosterfamiljer” så har de förblivit totalt ensamma.

- Ja, då fanns det ingen där som kramade, som gav kärlek… det fanns ingen som lyssnade och om någon slutligen vågade berätta för någon vuxen om vad som hände då blev man inte trodd. (Maria Larsson)

Riksdagstalesmannen Per Westbergs tal är rent av vidrigast i hela hycklericeremonin.
- Det svenska samhället ber idag er kvinnor och män som drabbats om ursäkt. Det är en ursäkt utan förbehåll eller förmildrande. Den vanvård ni utsatts för är en skam för Sverige, den moraliska skulden av vanvården bärs av hela det svenska samhället. Ni stod som barn under samhällets beskydd, men ni övergavs. Vi ber idag om förlåtelse för samhällets svek. Ni placerades hos fosterföräldrar eller på ett barnhem. Ni skulle ges värme och trygghet, ni skulle ges en skyddad uppväxt men drömmen dog när de sociala myndigheterna placerat er. Ni möttes istället av kyla och likgiltighet, ni utsattes för våld och övergrepp, ni ignorerades och utsattes och nekades tillräckligt med mat och kläder. Vi ber idag om förlåtelse. Samhället hade ansvar för att säkerställa att ni gavs en god uppväxt men det var ingen ansvarig som besökte er, ingen som såg er, ingen som frågade efter er vad ni kände. Ni övergavs. (Per Westberg)

Lyckligtvis fick Kjell Björk sig ett inre lugn av upprättelseceremonin och sade att fastän minnena kommer att finnas kvar för alltid så hade de fått upprättelse i och med ceremonin.

Bild på demonstrationsanordnaren i Sergels torgsprotesten

Bild på demonstrationsanordnaren i Sergels torgsprotesten

Protest mot LVU-monstret

Nog kändes det bra för honom men riktigt samma känsla fick i varje fall inte jag när jag träffade på skarorna av utsatta medan de trädde ut ur stadshuset. Jag var nämligen där med en grupp rättsaktivister och vänner, och omkring tio familjer som fått sina barn bortrövade de senaste åren för att protestera mot hyckleriet, för hyckleri är precis vad upprättelseceremonin var för något. Att regeringen bjuder skaror av våldtagna, misshandlade eller på andra sätt vanvårdade människor som de tvångsplacerat i hvb-hem eller hos fosterfamiljer på fika för att be om förlåtelse för de tragiskt olyckliga missförhållandena, och samtidigt trappar upp antalet tvångsplaceringsfall och orsakar ännu fler barn elände och bedrövelse och åsamkar fler föräldrar och familjer självmordsbenägenhet och depression är precis allt vad hyckleri innebär och faktiskt till och med den mest ondskefulla sorten. Upprättelseceremonin är egentligen rena kränkningen mot alla de som utsatts av statens besudlade armar och de som utsättas skall. Toppen av isberget i att kränka de utsatta syns tydligt på regeringens officiella hemsida. Där finns nämligen ett erbjudande att få Per Westbergs spektakulära vädjan om förlåtelse å samhällets vägnar i skrift hemskickad till en… helt gratis. Det är som om det vore en trofé att hänga upp på någon vägg hemma eller rama in och ha som stoltseringstavla av slag.

Vi samlades utanför stadshuset och höll i protesten som varade i ca tre timmar från 13.00-16.00. Protesten började med en vacker recitation ur den heliga Koranen med välsignade verser om förtryck och orättvisa, fortsatte med föredrag från demonstrationsanordnaren Firouz Yadranji Aghdam som är ordförande för den svensk-islamiska människorättsrörelsen Muslimska kommittén för mänskliga rättigheter Sverige (MKMR) och slutade med tal från de diverse familjer som har utsatts för vad jag kallar ”LVU-monstret”. Vissa kom fram till oss och bad om ytterligare information och huruvida vi hade flygblad och även kontaktinformation, medan andra sneglade argt på oss som om vi angrep kommunerna och socialtjänsten med grundlösa anklagelser. Efter upprättelseceremonins slut marscherade utsatta individer och familjer ut från stadshuset och jag stod där med två skyltar som löd ”tårarna bara rinner” respektive ”det finns fyra tomma sängar hos oss nu”. Den sistnämnda åsamkade faktiskt lite missförstånd hos några av de av ceremonin missnöjda familjerna som fick för sig att jag var för socialtjänsten eller var en bråkstake som skämtade bittert om att det finns fyra tomma sängar för de som önskar att bli intagna. Då fick jag förklara att det var tvärtom, att det hänsyftade till fyra barn som tagits ifrån en av familjerna och därav fyra tomma sängar hemma hos den nyligen drabbade familjen. När de väl försågs med rätt information så förklarade vi demonstranter att vi bekämpar socialtjänstens LVU-lag som idag har förvandlats till en ”lukrativ industri som omsätter miljarder” med svenska kronor årligen. (Tidigare Artikel)

MKMR:s kravmanifeste

MKMR kräver några betydelsefulla åtgärder från statens sida vilka anses vara enda faktorerna att uppnå några som helst framsteg via och därmed närmare sann samhällsutveckling vad beträffar LVU. Ett omedelbart stopp för vidare maktmissbruk av tjänstemän och korruption i samband med hanteringen av tvångsvård. Såsom Morgan Alling sade så tvångsplaceras tiotusentals barn av socialtjänsten årligen och det är ingen som granskar dessa fall. Vi kräver som filantropi doktorn, samhällsdebattörskan och universitetslärarinnan Anita Ankarcrona gjort i sin artikel ”Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft”. Nämligen att ”Socialstyrelsen borde uppmanas dels att diskutera utplaceringen av barn, dels att höja kompetenskraven på socialsekreterarna så att de kan handla med insikt och känsla, i stället för makt och prestige.”

Hon nämner i sin artikel att det i flesta fall verkar handla mer om att hemsöka kulturegna familjer från invandrarmiljöer, utsatta familjer i kris, mor- och farföräldrar som vill ta hand om sina barnbarn och provocerade anklagelser utan några som helst bevis som t ex. Incestuösa, än att handla om grupper av ”goda viljans apostlar”, som hon kallar socialsekreterarna, som agerar för barnens bästa till skillnad från vad de gärna vill påstå. Vidare skriver Anita Ankarcrona att ”det finns förvisso fall där missbruk och våld gör en varsam förflyttning av barnen absolut nödvändig, men då borde den ske till ett närområde av släktingar och grannskap.”

Detta för att det är varje barns av Gud givna rättighet att behålla sin egen etnicitet, religion och kultur och barn har det som tryggast hos egna folk och behöver verkligen inte slängas hem till okända främlingar som även har helt andra kulturer. Men dessa punkter tas det inte hänsyn till av ”goda viljans apostlar”. De här händelserna är tydliga brott mot mänskliga rättigheter och det är förkastligt att det ska pågå i det liberala och moderna Sverige.

MKMR kräver vidare omedelbart granskning av alla LVU-ärenden med hjälp av oberoende utredare bestående av grupper av jurister, socionomer, psykologer samt rättsaktivister som verkligen arbetar för att främja barnens bästa. Utredningen som nämndes i upprättelseceremonin tjänar absolut ingenting till ifall den inte sätter ett omedelbart stopp för fortsatta övergrepp på tvångsplacerade barn. Jag känner till flera fall av nyliga tvångsplaceringar där tingsrätten i brist på sakliga bevis beslutat att ändå lita på socialsekreterarnas omdömen vilket är högst beklagligt då barn och föräldrar råkar illa ut i denna sekund på grund av tingsrättens oprofessionella tankesätt. Som Per Westberg bad om förlåtelse till de våldtagna barnen för att ingen brydde sig om de och ingen kramade eller lyssnade på de så har jag ordagrant samtalsinspelningar på deprimerade och sjukligt oroliga föräldrar som ringer som galningar till sociala myndigheterna för att få reda på hur barnen mår och hur de kläs och vad de matas med mm. Fast inte får några svar från de överhuvudtaget. Socialsekreterarna svarar varken när de ringer eller ringer upp de först efter en månads tid eller flera veckor. När föräldrarna sedan säger att deras barn i telefonsamtal talat om för de att fosterföräldrarna antastat de och hotat att klippa av de tungorna ifall de talar ut så svarar socialsekreterarna att det nog inte stämmer med verkligheten. Så mycket för deras goda omdömen.

Vi kräver upprättelse för barn och föräldrar som har utsatts för övergrepp och försummelse pga LVU och med det menar vi inte att en grupp djävulska politiker ska bjuda de till en byggnad och bjuda på fika och ynkliga 250 000 kronor för att ha förlorat sina barndomar. Det som måste göras är att allvarligt sätta sig in i alla de 20 000 fall av tvångsplaceringar av barn i dagsläget och kolla så att anklagelserna inte stämmer.

Vi kräver även återförening av barn och föräldrar. Hur i fridens namn kan socialtjänsten på full allvar röva bort barn från deras föräldrar med statligt tillåtelse helt utan några som helst sakliga bevis. De har ju inte ens några bra argument för Guds skull. Ifall det misstänks att fel begås av föräldrar så borde socialtjänsten lägga mycket mer tid på att först och främst bevisa anklagelserna stämma och för det andra erbjuda familjen och föräldrarna stöd via utvecklingsprogram istället för att genast ta deras barn ifrån de och sedan säga ”gråt hur mycket du vill, du kommer ändå aldrig att få veta var din dotter tas” eller ”beslöjade kvinnor förtjänar inte att få uppfostra barn”, eller ”nej, det här är inte dina barn, utan våra.”

Som jag nämnt i en tidigare artikel så har den finska forskaren i rättspsykologi, Pekka Santtila, uppgett att ”utfrågarens subjektiva känslor kan styra barnets svar”. Då man tror sig ”känna på sig” vad som är sant leder man medvetet eller omedvetet barnets svar i den riktning som man känner på sig vara den osagda sanningen.

- En barnpsykiater, psykolog eller socialarbetare kan ha mycket svårt att avgöra vad som är sant eller osant i ett barns berättelse, och inte minst därför kan tjänstemannen, helt omedvetet, påverka vittnesmålet, säger Pekka Santtila. (Barns vittnesmål styrs av förhandsinställning)

Med andra ord är det inte direkt lätt som en plätt att besluta utan några som helst sakliga bevis att barn faktiskt råkar illa ut hemma hos sina föräldrar. Doktorsavhandlingen som framlades vid Socialhögskolan i Lund, av Bo Vinnerljung den 24 maj 1996 under titeln ”Fosterbarn som vuxna” tar också upp oerhört viktiga och nämnvärda punkter. Doktorsavhandlingen jämför i ett syskonstudie hur utvecklingen hos tvångsomhändertagna och fosterplacerade barn med de syskon som vuxit upp hemma är lika riskfyllda att växa upp i fosterhem som i sina svaga, utsatta familjer, och det ifall fosterfamiljen visar sig ha ett starkt och friskt fosterhem medan den egna biologiska familjen visar sig verkligen ha de brister som de anklagats för.

”Ingenting blir bättre. Vinnerljung har använt arkiv- och registermaterial, dvs. studerat objektivt mätbara faktorer som skolgång, utbildning, sjukdom, kriminalitet, självmord mm.” nämner Anita Ankarcrona i sin artikel när hon kommenterar Vinnerljungs doktorsavhandling. Hon skriver också: ”man frågar sig varför avhandlingens resultat inte förs fram och diskuteras, trots att Socialstyrelsen sedan några månader tillbaka anställt Vinnerljung.”

Allt som allt gick demonstrationen rätt så bra och vi är hoppfulla att fler och fler ska ansluta sig till den här kampen eftersom Morgan Allings tal om utnyttjade barn av maffia-verksamheter som syftar till att tjäna pengar fortfarande pågår rakt framför näsan på oss och ifall vi inte gör allt i vår makt att stoppa dessa statligt betalda och licenserade barnvåldtäkter, ja då är vi faktiskt de egentligt skyldiga i den här förfärliga skräcksagan.