Våra svenska barn och LVU-monstret – Familjen Qatanani

I Guds namn, vars härlighet ger styrka mot allt fult

Qatananibarnen fr. v. Nancy, Iman, Alexander och Daniel

- Har du slagit barnen?
- Nej.
- Har du vridit armen på Nancy och krossat henne mot glasrutan?
- Nej.
- Har du slagit Daniel mot ansiktet så att det lät?
- Nej.
- Jag är nöjd för tillfället med mina frågor.
- Kan du förklara vad som har hänt oss och vad vi bör göra hädanefter?
- Tyvärr, jag kan inte ge besked nu.
- Men kan du meddela oss senare när du vet något?
- Ja.

Det var fyra dagar efter tvångsomhändertagandet av deras barn som den palestinska familjen Qatanani kontaktades av advokaten Ann-Christine Redmar. Hon ville ställa några frågor till makan/modern Nebal Qatanani. Det räckte för henne som deras statligt utvalda försvarsadvokat med tre frågor varav samtliga har nämnts ovan. Fastän maken/fadern Firas försökte få henne på andra sidan luren att inse hur skärrade och förvirrade de var, och att de behövde få veta vad som egentligen hade hänt de och hur de borde gå till väga i fortsättningen fick de inget svar, nämligen för att hon inte hade tid och den enda förklaringen de fick var att hon var ute efter att överklaga. Det hjälplösa parets första intryck på sin statligt utvalda ”försvarsadvokat” var att hon var mycket nonchalant, inte alls medlidande eller hjälpsam och faktiskt så pass att hon t o m upplevdes vara otrevlig mot de. Det i sin tur fick paret att försöka byta advokat och välja någon de själva kände tillit till och pålitlighet gentemot. Deras ansökan om att få byta advokat avvisades av förvaltningsrätten och utredningen fortsatte. De fick träffa sin ”försvarsadvokat” en enda gång en månad efter tvångsomhändertagandet, vilket var precis en dag innan självaste författningsrätten tog upp fallet slutligt.

24 Februari

Den förvånansvärt förmögna familjen Qatanani hade precis flyttat sina ägodelar till deras nya bostad i ett villaområde, varest den största och finaste villan på gatan hade köpts av de själva. Huset var full med kartonger och Nebal Qatanani beslutade sig för att åka ut med sina fyra barn, Alexander, Iman, Daniel och Nancy, samt systern Farah för att fira inflyttningen som någonting kul. De begav sig till en restaurang och åt tillsammans och alla var glada. Leendena var vida och breda. Maten var god. Sällskapet så välbekant som välbekant kan bli och för de själva det bästa slaget av möjlig sällskap. Leendena kunde inte förhindras från att fortsätta synas. Barnen skrattade och lekte på vägen ut så att mor och moster bara gladdes åt den nya inflyttningen och situationen. Slutligen begav sig familjen till en busshållplats för att åka hem. Medan de väntade och tiden gick lekte barnen och småknuffades för att reta varandra. De sex år gamla tvillingbarnen Nancy och Daniel lekte och den sju år äldre dottern Iman hoppade ut på bussvägen och just då fick modern Nebal syn på en relativt nära buss närmandes sig. Hon gick hastigt fram till sin äldre dotter, drog henne i handen och varnade om bussen och att leka på bilväg.
- Iman titta på mig, bussen kommer.
- Ajajaj, du befinner dig i Sverige nu. Här får man inte slå sina barn.
- Ja, men jag har inte slagit mina barn.
- Jo, du slog de nyss.
- Lägg dig inte i.
- Du har slagit dina barn.
- Jag har inte slagit mina barn.
- Nej, det är inte dina barn, det är våra barn.
- Håll käften.
- DU HAR SLAGIT DINA BARN!
Så började den plötsliga attacken socialsekreteraren Maria Nylander begick mot Nebal Qatanani och hennes familj. När hon väl sade att barnen inte tillhörde Nebal, utan att de tillhörde ”dem” så blev Nebal förskräckt och sa åt henne att hålla käften. Det ena ledde till det andra och grälet fortsatte ända tills Maria Nylander påstod sig arbeta för socialtjänsten utan att visa id-kort eller något som helst intyg som kunde bekräfta att det fanns någon sanning i hennes påstående för den oroliga och förskräckta modern Nebal. Slutligen beslutade Nebal sig av rädsla att tystna till och bara gå ombord på bussen med systern och barnen. Under hela bussresan stirrade Maria Nylander på Nebal och hennes barn med allvar och seriositet i blicken vilket gav Nebal en dålig känsla i magen och oro hela dagen.

”Den sämsta dagen”
Den andra mars, fyra dagar efter familjens inflyttning till deras nya villa, befann Nebal Qatanani sig på övervåningen i barnens rum med lilla Daniel sovande i hennes famn. Fastän parets sovrum befann sig på nedervåningen sov de kvällen innan på övervåningen i barnens rum för att de ansåg det vara bekvämare för barnen. Klockan närmade sig 11-slaget på förmiddagen och hon låg helt nyvaken på sängen iklädd enbart nattlinne medan de tre andra barnen tittade på Bolibompa i vardagsrummet. Eftersom det var lov så befann sig barnen hemma. Plötsligt öppnades dörren och hennes elva åriga son trädde in med darrande läppar.
- …Mamma, mamma!
- Vad är det Alex?
- …Huset är full med poliser!!
- Vad säger du?
- De är jättemånga!
- har du öppnat dörren Alexander?
- Nej….
- Varför är de här?
- Jag vet inte….
Nebal insåg plötsligt att huset verkligen kryllade av personer då hon hörde röster och fötter gå upp för deras trappor. I ett panikslaget tillstånd hoppade hon upp ur sängen i nattlinnet helt förvirrad inte vetandes vad hon skulle ta sig till. Eftersom hon hörde att huset var full med främmande män var det första hon kom att tänka på att täcka sin kropp med den islamiskt ordinerade hijabklädseln. Hon hann inte ens täcka sin kropp, för att inte gå in på hår, innan de försökte öppna upp dörren. Den elvaårige Alexander höll mot så länge han orkade samtidigt som han ropade ut att hans mor var naken och att de skulle vänta tills hon klätt på sig men strax därefter tvingade de upp dörren. De tog ut Nebal iklädd enbart nattlinnet och satte ner henne i vardagsrummet inför alla. Runt tjugo poliser stod runt henne och en eller två socialsekreterare. Hon hänvisades till ett dokument och fick förklarat för sig att de skulle ta barnen iväg med sig.
- Va, vänta drömmer jag det här, vad händer?
- Nej, det här är ingen dröm. Vi har kommit för att ta barnen härifrån.
- Va, vänta jag kan inte tänka just nu. Det står still… det här är Sverige, sånt här kan inte hända i Sverige! Var är barnen?

Barnen skrek och grät medan poliser höll för deras munnar och försökte dra ner dem för trapporna. Nebal blev ifrån sig skräckslaget och försökte springa till sina barn för att skydda de. Men två poliser, en manlig och en kvinnlig, tog tag i hennes armar och kastade in henne i ett av rummen. Där tryckte de ner henne mot golvet och tvingade henne att förbli sittandes. De vred upp hennes armar och höll kvar armarna uppe i luften fastän hon försökte förklara att hon hade väldigt ont pga arm- och axelproblemen hon hade fått sedan hon födde sina tvillingar. Hennes barn skrek och grät, och ropade efter henne medan de bars ut från villan och iväg efter att ha forcerats in i polisbilar. Barnen bars ut i sina pyjamas den kalla förmiddagen. Efter att de hade åkt iväg med barnen beordrades Nebal att ge de kläder och samtliga saker som tillhörde barnen till de. De skulle kunna göra det själva ”men det skulle förenkla det hela” för tjänstemännen betydligt mycket om hon hittade allt åt dem.

Ett hus tidigare full med barn var nu helt tömd. Ett liv tidigare full med harmoni var nu i total kaos. En värld tidigare full med ambition var nu helt förintad. En familj tidigare full med liv var nu helt tillintetgjord. Nebal var nu totalt ensam och satt gråtandes på övervåningen med sin make på jobbet totalt omedveten om den hemska tragedin som hade inträffat familjen.

LVU-Monstrets Klagovisa
”kidnappning, kidnapping, bortrövande av barn men även av vuxna, ofta i utpressningssyfte. Straffrättsligt bedöms ett sådant bortrövande som bl.a. människorov.”
”människorov, fridsbrott som begås av den som bemäktigar sig och för bort eller spärrar in ett barn eller någon annan med uppsåt att skada sitt offer till liv eller hälsa, tvinga den till tjänst eller utöva utpressning. Straff: fängelse i lägst 4 och högst 10 år eller på livstid.”

I den nätverksbaserade national encyklopedin står det väldigt elementära men ändå essentiella beskrivningar på termerna ”kidnappning” och ”människorov”. Frågan här är hur skiljer sig dessa beskrivningar från vad LVU går ut på?
Är inte det enda som separerar LVU-ingrepp från olagliga människorov deras klagovisa?

Påståendet att de är ute efter ”barnens bästa”. De utsatta familjerna säger att det draget inte är barnens bästa, intervjuade barn- och rättspsykologer påstår att det inte alls är för ”barnens bästa”. De självaste bortrövade barnen påpekar och bekräftar att det inte alls är på något vis ”barnens bästa”. Vilka är det då som påstår det vara ”barnens bästa”?

Är det fosterfamiljerna som tjänar över tio tusen kronor på ett enda kidnappat barn?
Eller kanske är det inblandade advokater som kan tjäna upp till tio tusentals kronor på ett enda fall?
Firas och Nebal Qatananis statligt utvalda advokat Ann-Christine Redmar tjänade mer än 19 000 kr på bara ett telefonsamtal till det hjälplösa paret Qatanani fyra dagar efter tvångsomhändertagandet, ett en-timmes-långt möte med de dagen innan mötet inför förvaltningsrätten och ett antal timmar i självaste mötet inför förvaltningsrätten. Hon lyfte inte ens på ögonbrynet för att protestera mot anklagelserna, hon ställde inga kritiska frågor, och inte heller var hon ens trevlig eller hövlig inför det psykiskt torterade paret. Frågan man bör ställa sig här är hur mycket Maria Nylander tjänade på dessa barnarov?
Kan det vara så att denna skenbara skyddsängel i verkligheten har förvandlats till ett LVU-monster?
Det som någon gång i början av svensk historia kan ha varit ett ärligt försök av staten att hjälpa de riktigt utsatta barnen har i själva verket förvanskats till en maffia verksamhet där inget är heligt för de?
Den 16 april år 2008 publicerade Dagens Nyheter en rapport med titeln ”Massiv kritik mot HVB-hem” om de fysiska och sexuella övergrepp som upptäckts ha begåtts på tvångsomhändertagna flickor i de s k. HVB-hemmen de skickas till, som står för; hem för vård eller boende.

Bl a. publicerades det en intervju i rapporten med Ann Holmberg, chef för Socialstyrelsens sociala tillsynsenhet, där hon påpekade att ”kommunerna och skattebetalarna betalar drygt 3.300 kronor per dygn för vården på ett HVB-hem.”
Jag ringde upp socialstyrelsen och begärde att få några statistiska rapporter från dem varav en är om kostnaden per år för både HVB-vård och familjehemsvård som då gäller fosterfamiljer. Åren 2009 och 2010 har inte rapporterats än, men i jämförelsetalet för socialtjänsten år 2000-2008 underrättas vi att det kostade skattebetalarna mer än tretton miljoner ett hundra åttiotre tusen kronor att tillåta socialtjänsten att statligt kidnappa barn det senast dokumenterade året. År 2008 kostade dessa legaliserade människorov omkring 4 miljoner kronor bara gällande fosterhem- och familjer, medan det kostade t o m nära 5 miljoner svenska kronor att behålla barnen i HVB-hemmen. Vad spenderas alla våra pengar på för något?

Jo, enligt denna rapport från DN så slösas våra svettpengar bl a. till att upprätta perversa instituter där ”rapporter om fysisk och psykisk misshandel har framkommit.” Men stanna inte där, även sexuella övergrepp och allmänt kränkande brott mot barnens mänskliga rättigheter. I många fall har flertalet flickor rapporterats att ha vanhelgats, våldtagits och flåtts eller hängts utan att någon djupare undersökning ägt rum!

Felicia
Ett exempel är Felicia om vars fall man kan läsa i sajten som modern själv står bakom med hjälp av några vänner. Bl a. står där följande:
”Skändad och upphängd i ett träd, men innan dess vart hon fysiskt och psykiskt misshandlad. Gärningsmän David Gajnok och Dan Larsson med hjälp av Nils-Eriks brev den 17 maj år 2005.”
Personalen på kastellet, dit Felicia tvångsplacerades, hade personalmöte hela den dagen och alla skall ha blivit uppsagda från hemmet. Tydligen skulle de i ledarposition i hemmet byta inriktning till ett behandlingshem för spelmissbrukare istället. Efter mötet var det två ur den tidigare personalen kvar i hemmet, en viss Anna som är fru till ägaren Dans son och den misstänkte David, pojkvän till Dans dotter. De beslutade sig om att man skulle rida och bada den dagen, men då Felicia pga diverse anledningar inte ville det beslutade de att låta mannen David vara kvar med henne i hemmet medan Anna gick iväg med de andra tonåringarna. Enligt rapporter skall Anna ha sett Felicia ute vid stallet då hon egentligen borde ha varit inne på sitt rum. Efter att Anna ringde upp David och informerade honom att hon borde vara på sitt rum låste han in henne där vilket fick ett dödligt resultat. Sedan är det känt att Felicia hittades hängd med ena armen djupt skuren på många delar och ägaren till hemmet påstår självmord med ett funnet brev medan familjen till den avlidne anklagar ett planerat mordfall.
Berättelsen om Felicia handlar inte enbart om människorov, utan förvandlas även till något så absurt och morbid som mord, förflyttning av lik och fatala lögner om fallet. Enligt sajten skall även poliskonstapel Magnus Gedda tre år efter fallet ha konstaterat att hon inte kan ha begått ett sådant självmord själv där hon knyter fast ett tjockt rep runt trädet och hänger sig själv, speciellt med tanke på att inga märken på hennes fötter, ben eller kjol tydde på att hon skulle ha tagit sig igenom en så taggig och ruskig väg på egen hand utan någon form av transportmedel. Motivet till mord skall enligt sajten ha varit de 140 000 kronorna som behandlingshemmet skall ha krävt in för utebliven tid.

Ett kidnappat barn av israeler i Palestina

I intervjun med Qatanani paret frågades det av fadern och maken Firas i denna tragedi att förklara sina känslor gällande händelsen: ”När vi flyttade hit till Sverige gjorde vi det för att uppnå våra barns bästa och inte vårat eget bästa. Man förväntade sig beskydd och säkerhet i ett sånt här land. Men jag insåg att det är precis samma sak här som i Israel. Israel mördar, bombar och tar ens barn ifrån en och de gör det med all tillstånd. De tycker att det är fullkomligt korrekt att handla så!
Jag ville flytta hit och bo här och låta mina barn gå skolan här. Men nu är det exakt samma sak här som i Israel. Våra barn tas ifrån oss som om vore vi boskap! Vi är maktlösa som föräldrar, den här makten som de har i sina händer kör över oss som pansarvagnar. Vi har gråtit, vi har bett om hjälp men någon hjälp har vi inte fått bevittna.”

Detta är ett högst allvarligt ämne och bör inte på något vis tas så lätt som många har fått för sig. Frågan är hur länge till skall dessa attacker mot familjernas och barnens mänskliga rättigheter tillåtas fortsätta?

Svaret hänger på inga andra än självaste folket. Det är skattebetalarna som måste ställa sig upp och kräva ett slut på dessa människorov och förödande kidnappningar. Vänta inte på din tur, för det kommer det att bli när inga andra finns kvar att anfalla. Bara det att vid den tidpunkten kommer det inte finnas någon som är redo att ställa sig upp för dig. Låter detta kanske bekant?

Den här krönikan skrevs innan mitten av år 2010 efter att jag hade försetts med information och protokoll mm. om två fall av statlig barnarov i staden Märsta. Efter månader av bedrövelse och förföljelse fick paret Qatanani slutligen tillbaka sina barn och de kunde återigen leva som en familj tillsammans. Vi får hoppas på att även Dhirani och andra utsatta familjer kan få tillbaka sina barn från dessa orättvisa maffia organisationer. Det måste ske professionellt när det misstänks att ett barn ligger risigt till hos sina biologiska föräldrar, inte något hit-and-run system som ämnar att eliminera oliktänkande och förgöra dissidenter i landet eller att tjäna storkosan på stackars oskyldigt folks bekostnad…