Andlighet

I Guds namn, Han som vägleder den vilsne

För lite mer än en vecka sedan närvarade jag på en av brödernas giftermål. Där träffade jag andra av bröderna som jag hade saknat innerligt. Jag satt där med en av bröderna och vi gick in på en personlig diskussion om själsutveckling och motstånd mot det världsliga jaget, med vägen till andlig och existentiell framgång som dess röda tråd. Jag försökte förklara för honom att min situation var en av oförmåga och blindhet och inte en av ovilja eller kärlek till världen. Jag beskrev situationen som sådan att jag inte har en svår och taggig stig att vandra på, då jag skulle vara beredd att uppoffra allt för att nå ljuset i så fall. Istället beskrev jag att jag befinner mig ovanpå en hög klippa och att vägen jag måste ta för att uppnå framgång ligger bortom min klippa på andra sidan, och att allt däremellan är blott raviner. Han förklarade då att kanske jag måste hoppa ner för andlig överlevnad i det fallet, att ravinen kanske bara är en säker död för mitt ego. Han fick mig att tänka till men inte till den nivån att jag fick någon effekt. Men så hände det. Jag var hemma för några dagar sedan och min hustru och min mor satt och kollade på sin iranska favorit serie Be Koja Chenin Shetaban (Vartåt i all denna hast). Serien nådde sitt slut i och med dess fyrtioåttonde avsnitt för någon vecka sedan på iransk television. Jag missade nästan samtliga avsnitt förutom de tre absolut sista avsnitten där jag fick broderns svar enklare förklarad för mig. Jag behövde få ämnet förklarad på ett enklare vis. Jag har gjort ett utdrag ur det sista avsnittets stycke som jag refererar till. Under videon har jag lagt upp en översättning på allt som sägs då allt är ord och fraser av andlig visdom (ma’rifah).

Mer >