Skaran av demonstranter i Sergels torg från första protesten

Upprättelseceremoni i stadshuset

För två dagar sedan, den 21 november 2011, anordnade regeringen en upprättelseceremoni för personer som under sin barndom antastats, utsatts för värre slag av övergrepp eller hamnat i försummelse efter att ha tvångsplacerats i hvb- eller fosterhem av staten. Upprättelseceremonin hölls i stadshuset i Stockholms stad mellan 13.00-16.00, hade en ungefärlig närvaro på 1300 personer och var ämnad att beklaga statligt bekostade våldtäkter och misshandel till samtliga utsatta och drabbade genom att dela ut 250 000 svenska kronor till dem som drabbats under perioden 1920-1980 i gottgörelse. De som utsattes för statligt bekostade våldtäkter och misshandel mm. under 80-talet och framåt fick gottgörelse nog med en simpel ”förlåt oss ty vi äro hemskt ledsna” från regeringens sida. (Regeringen)

- Det som hänt med fosterbarnen är något fruktansvärt och det får aldrig hända igen, sade Kjell Björk från Ulricehamn, som utsattes för övergrepp som barn på hvb- eller fosterhem, när han intervjuades av P4 Sjuhärad strax innan upprättelseceremonin.

Han fortsatte: ”Man ser ju att många är ledsna när de tänker på vad som hänt, gråten hänger i ögonen”.

Han förklarade vidare att känslan av utsatthet var så stark den dagen att ifall alla närvarande kunde ge ifrån sig den negativa energi som de bar inom sig ”skulle man kunna bygga ett stort kärnkraftverk”. Han menade att spänningen var så ogenomtränglig att man nästan kunde skära den med en kniv. (Sveriges Radio)

Upprättelseceremonin visas upp på svt:s hemsida och den är minst sagt skrämmande. Dels för att samtliga personer som föreläser under ceremonin skyller allt hela tiden på ”hela det svenska samhället” menande folket i Sverige istället för att erkänna att dessa brott mot mänskliga rättigheter är Statens, kommunernas och socialtjänstens fel. De erkänner aldrig att det egentligen är de som är de skyldiga i alla dessa tusentals brottsoffers fall. Den svenska skådespelaren Morgan Alling, som själv utsattes för tråkigheter av fosterföräldrar som barn, Barn- och äldreministern Maria Larsson, Riksdagens talesman Per Westberg och den finsksvenska författaren och programledaren Mark Levengood talade samtliga om att felen som begåtts mot samtliga tvångsomhändertagna barn är det svenska folkets fel och inte bara socialtjänsten eller regeringen. Det stämmer delvis korrekt eftersom när folk här i Sverige håller tyst eller förblir passiva inför regeringens, kommunernas och socialtjänstens empatilösa tvångsplacering av barn hos i många fall brottslingar och rent av pedofiler så är folket lika skyldiga som psykopaterna som får hålla på och förgöra samhällets försvarslösa barn och hjälplösa föräldrar.

Talarna

Morgan Alling intervjuas lite innan ceremonin börjar och nämner några intressanta punkter. Han tackar de många organisationer som varit inblandade i den ”storslagna” utredningen som enligt Maria Larsson ska ha pågått ”i nästan sex år”. Morgan är tacksam gentemot Maria Larsson och Barnombudsmannen och andra verksamma som intervjuat och utrett och skapat vad Morgan anser vara en handlingsplan för framtidens utsatta barn. Han är övertygad om att upprättelseceremonin kommer att förhindra framtida barn från att utsättas för statligt betalda våldtäkter och misshandel från att förekomma lika enkelt.

- Just nu idag så lever 20 000 barn omhändertagna av de sociala myndigheterna. 13 000 slussas ut i samhällets vård varje år, 13 000. 20 000 idag omhändertagna. De går igenom samma sorg, samma smärta, samma saknad av sin mamma, samma smärta när de får reda på, a men du kan inte vara kvar här längre, du måste flytta dit. A men jag mår bra här, A men vi kan inte ha kvar dig. Barn som tas för pengarnas skull och så vidare, de går igenom samma skit som jag. (Intervju med Morgan Alling)

Den finska Mark Levengood delar med sig av en berättelse om sorgen som han fick ta del av som liten. Det är sagan om det lyckliga palatset i Bagdad där all sorg är bannlyst. En kort sammanfattning är att palatsets sultan sitter och vilar på sin tron en dag när hans favoritslav plötsligt springer fram till honom och slänger sig för hans fötter. När sultanen frågar vad som hänt så talar slavpojken om för honom att han var ute i trädgården för sig själv när sorgen uppenbarade sig från ingenstans och räckte handen mot honom. Nu var slavpojken hos sultanen för att be om tillåtelse att fly bort från Iraks Bagdad och ända till Damaskus i Syrien. Sultanen ger pojken sin vita häst för att han ska kunna nå dit redan kvällen samma dygn och beger sig till trädgården för att fråga ut sorgen. När han frågar ut sorgen besvaras han att sorgen inte menade att skrämma slavpojken, utan höjde endast armen i förvåning över att se pojken i Bagdad då han hade fått för sig att han skulle möta honom kvällen samma dygn i Syriens Damaskus. Efter berättelsens slut talar Levengood om hur bra det är att förlåta… men förlåta vem och för vad?

Tydligen är allt samhällets fel och de som ska förlåtas är det svenska folket och de riktigt vidriga psykopaterna i socialtjänsten och kommunerna kommer undan utan några som helst konsekvenser. Förlåta?

Författarinnan Viveca Lärn läser upp ett intressant utdrag ur en barnbok av författarinnan Anna Maria Ros.
- Vart ska du gå lilla fänta?
Stå och plocka nötter kan du tänka. Du räcker inte opp lilla fänta. Stiger opp på sten kan du tänka, då faller du ner lilla fänta. Håller fast i gren kan du tänka… men det fanns inga grenar att hålla fast i för de glömda barn som dömts att leva bland hårda händer och tomma hjärtan, ja rent av tomma hjärnor. (Viveca Lärn)

Sedan var det barn- och äldreministern Maria Larssons tur att tala. Hon nämner utredningen som lett till upprättelseceremonin på grund av 900 intervjuer av personer som utsatts för övergrepp och misshandel som tvångsplacerade barn. Sedan så säger hon att det som särskilt gripit tag i henne i berättelserna som hon läst om utsatthet är att efter att ha tvångsplacerats och hamnat långt bort ifrån sina mödrar och fäder, och utsatts för hemskheter av sina så kallade ”fosterfamiljer” så har de förblivit totalt ensamma.

- Ja, då fanns det ingen där som kramade, som gav kärlek… det fanns ingen som lyssnade och om någon slutligen vågade berätta för någon vuxen om vad som hände då blev man inte trodd. (Maria Larsson)

Riksdagstalesmannen Per Westbergs tal är rent av vidrigast i hela hycklericeremonin.
- Det svenska samhället ber idag er kvinnor och män som drabbats om ursäkt. Det är en ursäkt utan förbehåll eller förmildrande. Den vanvård ni utsatts för är en skam för Sverige, den moraliska skulden av vanvården bärs av hela det svenska samhället. Ni stod som barn under samhällets beskydd, men ni övergavs. Vi ber idag om förlåtelse för samhällets svek. Ni placerades hos fosterföräldrar eller på ett barnhem. Ni skulle ges värme och trygghet, ni skulle ges en skyddad uppväxt men drömmen dog när de sociala myndigheterna placerat er. Ni möttes istället av kyla och likgiltighet, ni utsattes för våld och övergrepp, ni ignorerades och utsattes och nekades tillräckligt med mat och kläder. Vi ber idag om förlåtelse. Samhället hade ansvar för att säkerställa att ni gavs en god uppväxt men det var ingen ansvarig som besökte er, ingen som såg er, ingen som frågade efter er vad ni kände. Ni övergavs. (Per Westberg)

Lyckligtvis fick Kjell Björk sig ett inre lugn av upprättelseceremonin och sade att fastän minnena kommer att finnas kvar för alltid så hade de fått upprättelse i och med ceremonin.

Bild på demonstrationsanordnaren i Sergels torgsprotesten

Protest mot LVU-monstret

Nog kändes det bra för honom men riktigt samma känsla fick i varje fall inte jag när jag träffade på skarorna av utsatta medan de trädde ut ur stadshuset. Jag var nämligen där med en grupp rättsaktivister och vänner, och omkring tio familjer som fått sina barn bortrövade de senaste åren för att protestera mot hyckleriet, för hyckleri är precis vad upprättelseceremonin var för något. Att regeringen bjuder skaror av våldtagna, misshandlade eller på andra sätt vanvårdade människor som de tvångsplacerat i hvb-hem eller hos fosterfamiljer på fika för att be om förlåtelse för de tragiskt olyckliga missförhållandena, och samtidigt trappar upp antalet tvångsplaceringsfall och orsakar ännu fler barn elände och bedrövelse och åsamkar fler föräldrar och familjer självmordsbenägenhet och depression är precis allt vad hyckleri innebär och faktiskt till och med den mest ondskefulla sorten. Upprättelseceremonin är egentligen rena kränkningen mot alla de som utsatts av statens besudlade armar och de som utsättas skall. Toppen av isberget i att kränka de utsatta syns tydligt på regeringens officiella hemsida. Där finns nämligen ett erbjudande att få Per Westbergs spektakulära vädjan om förlåtelse å samhällets vägnar i skrift hemskickad till en… helt gratis. Det är som om det vore en trofé att hänga upp på någon vägg hemma eller rama in och ha som stoltseringstavla av slag.

Vi samlades utanför stadshuset och höll i protesten som varade i ca tre timmar från 13.00-16.00. Protesten började med en vacker recitation ur den heliga Koranen med välsignade verser om förtryck och orättvisa, fortsatte med föredrag från demonstrationsanordnaren Firouz Yadranji Aghdam som är ordförande för den svensk-islamiska människorättsrörelsen Muslimska kommittén för mänskliga rättigheter Sverige (MKMR) och slutade med tal från de diverse familjer som har utsatts för vad jag kallar ”LVU-monstret”. Vissa kom fram till oss och bad om ytterligare information och huruvida vi hade flygblad och även kontaktinformation, medan andra sneglade argt på oss som om vi angrep kommunerna och socialtjänsten med grundlösa anklagelser. Efter upprättelseceremonins slut marscherade utsatta individer och familjer ut från stadshuset och jag stod där med två skyltar som löd ”tårarna bara rinner” respektive ”det finns fyra tomma sängar hos oss nu”. Den sistnämnda åsamkade faktiskt lite missförstånd hos några av de av ceremonin missnöjda familjerna som fick för sig att jag var för socialtjänsten eller var en bråkstake som skämtade bittert om att det finns fyra tomma sängar för de som önskar att bli intagna. Då fick jag förklara att det var tvärtom, att det hänsyftade till fyra barn som tagits ifrån en av familjerna och därav fyra tomma sängar hemma hos den nyligen drabbade familjen. När de väl försågs med rätt information så förklarade vi demonstranter att vi bekämpar socialtjänstens LVU-lag som idag har förvandlats till en ”lukrativ industri som omsätter miljarder” med svenska kronor årligen. (Tidigare Artikel)

MKMR:s kravmanifeste

MKMR kräver några betydelsefulla åtgärder från statens sida vilka anses vara enda faktorerna att uppnå några som helst framsteg via och därmed närmare sann samhällsutveckling vad beträffar LVU. Ett omedelbart stopp för vidare maktmissbruk av tjänstemän och korruption i samband med hanteringen av tvångsvård. Såsom Morgan Alling sade så tvångsplaceras tiotusentals barn av socialtjänsten årligen och det är ingen som granskar dessa fall. Vi kräver som filantropi doktorn, samhällsdebattörskan och universitetslärarinnan Anita Ankarcrona gjort i sin artikel ”Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft”. Nämligen att ”Socialstyrelsen borde uppmanas dels att diskutera utplaceringen av barn, dels att höja kompetenskraven på socialsekreterarna så att de kan handla med insikt och känsla, i stället för makt och prestige.”

Hon nämner i sin artikel att det i flesta fall verkar handla mer om att hemsöka kulturegna familjer från invandrarmiljöer, utsatta familjer i kris, mor- och farföräldrar som vill ta hand om sina barnbarn och provocerade anklagelser utan några som helst bevis som t ex. Incestuösa, än att handla om grupper av ”goda viljans apostlar”, som hon kallar socialsekreterarna, som agerar för barnens bästa till skillnad från vad de gärna vill påstå. Vidare skriver Anita Ankarcrona att ”det finns förvisso fall där missbruk och våld gör en varsam förflyttning av barnen absolut nödvändig, men då borde den ske till ett närområde av släktingar och grannskap.”

Detta för att det är varje barns av Gud givna rättighet att behålla sin egen etnicitet, religion och kultur och barn har det som tryggast hos egna folk och behöver verkligen inte slängas hem till okända främlingar som även har helt andra kulturer. Men dessa punkter tas det inte hänsyn till av ”goda viljans apostlar”. De här händelserna är tydliga brott mot mänskliga rättigheter och det är förkastligt att det ska pågå i det liberala och moderna Sverige.

MKMR kräver vidare omedelbart granskning av alla LVU-ärenden med hjälp av oberoende utredare bestående av grupper av jurister, socionomer, psykologer samt rättsaktivister som verkligen arbetar för att främja barnens bästa. Utredningen som nämndes i upprättelseceremonin tjänar absolut ingenting till ifall den inte sätter ett omedelbart stopp för fortsatta övergrepp på tvångsplacerade barn. Jag känner till flera fall av nyliga tvångsplaceringar där tingsrätten i brist på sakliga bevis beslutat att ändå lita på socialsekreterarnas omdömen vilket är högst beklagligt då barn och föräldrar råkar illa ut i denna sekund på grund av tingsrättens oprofessionella tankesätt. Som Per Westberg bad om förlåtelse till de våldtagna barnen för att ingen brydde sig om de och ingen kramade eller lyssnade på de så har jag ordagrant samtalsinspelningar på deprimerade och sjukligt oroliga föräldrar som ringer som galningar till sociala myndigheterna för att få reda på hur barnen mår och hur de kläs och vad de matas med mm. Fast inte får några svar från de överhuvudtaget. Socialsekreterarna svarar varken när de ringer eller ringer upp de först efter en månads tid eller flera veckor. När föräldrarna sedan säger att deras barn i telefonsamtal talat om för de att fosterföräldrarna antastat de och hotat att klippa av de tungorna ifall de talar ut så svarar socialsekreterarna att det nog inte stämmer med verkligheten. Så mycket för deras goda omdömen.

Vi kräver upprättelse för barn och föräldrar som har utsatts för övergrepp och försummelse pga LVU och med det menar vi inte att en grupp djävulska politiker ska bjuda de till en byggnad och bjuda på fika och ynkliga 250 000 kronor för att ha förlorat sina barndomar. Det som måste göras är att allvarligt sätta sig in i alla de 20 000 fall av tvångsplaceringar av barn i dagsläget och kolla så att anklagelserna inte stämmer.

Vi kräver även återförening av barn och föräldrar. Hur i fridens namn kan socialtjänsten på full allvar röva bort barn från deras föräldrar med statligt tillåtelse helt utan några som helst sakliga bevis. De har ju inte ens några bra argument för Guds skull. Ifall det misstänks att fel begås av föräldrar så borde socialtjänsten lägga mycket mer tid på att först och främst bevisa anklagelserna stämma och för det andra erbjuda familjen och föräldrarna stöd via utvecklingsprogram istället för att genast ta deras barn ifrån de och sedan säga ”gråt hur mycket du vill, du kommer ändå aldrig att få veta var din dotter tas” eller ”beslöjade kvinnor förtjänar inte att få uppfostra barn”, eller ”nej, det här är inte dina barn, utan våra.”

Som jag nämnt i en tidigare artikel så har den finska forskaren i rättspsykologi, Pekka Santtila, uppgett att ”utfrågarens subjektiva känslor kan styra barnets svar”. Då man tror sig ”känna på sig” vad som är sant leder man medvetet eller omedvetet barnets svar i den riktning som man känner på sig vara den osagda sanningen.

- En barnpsykiater, psykolog eller socialarbetare kan ha mycket svårt att avgöra vad som är sant eller osant i ett barns berättelse, och inte minst därför kan tjänstemannen, helt omedvetet, påverka vittnesmålet, säger Pekka Santtila. (Barns vittnesmål styrs av förhandsinställning)

Med andra ord är det inte direkt lätt som en plätt att besluta utan några som helst sakliga bevis att barn faktiskt råkar illa ut hemma hos sina föräldrar. Doktorsavhandlingen som framlades vid Socialhögskolan i Lund, av Bo Vinnerljung den 24 maj 1996 under titeln ”Fosterbarn som vuxna” tar också upp oerhört viktiga och nämnvärda punkter. Doktorsavhandlingen jämför i ett syskonstudie hur utvecklingen hos tvångsomhändertagna och fosterplacerade barn med de syskon som vuxit upp hemma är lika riskfyllda att växa upp i fosterhem som i sina svaga, utsatta familjer, och det ifall fosterfamiljen visar sig ha ett starkt och friskt fosterhem medan den egna biologiska familjen visar sig verkligen ha de brister som de anklagats för.

”Ingenting blir bättre. Vinnerljung har använt arkiv- och registermaterial, dvs. studerat objektivt mätbara faktorer som skolgång, utbildning, sjukdom, kriminalitet, självmord mm.” nämner Anita Ankarcrona i sin artikel när hon kommenterar Vinnerljungs doktorsavhandling. Hon skriver också: ”man frågar sig varför avhandlingens resultat inte förs fram och diskuteras, trots att Socialstyrelsen sedan några månader tillbaka anställt Vinnerljung.”

Allt som allt gick demonstrationen rätt så bra och vi är hoppfulla att fler och fler ska ansluta sig till den här kampen eftersom Morgan Allings tal om utnyttjade barn av maffia-verksamheter som syftar till att tjäna pengar fortfarande pågår rakt framför näsan på oss och ifall vi inte gör allt i vår makt att stoppa dessa statligt betalda och licenserade barnvåldtäkter, ja då är vi faktiskt de egentligt skyldiga i den här förfärliga skräcksagan.

Qatananibarnen fr. v. Nancy, Iman, Alexander och Daniel

- Har du slagit barnen?
- Nej.
- Har du vridit armen på Nancy och krossat henne mot glasrutan?
- Nej.
- Har du slagit Daniel mot ansiktet så att det lät?
- Nej.
- Jag är nöjd för tillfället med mina frågor.
- Kan du förklara vad som har hänt oss och vad vi bör göra hädanefter?
- Tyvärr, jag kan inte ge besked nu.
- Men kan du meddela oss senare när du vet något?
- Ja.

Det var fyra dagar efter tvångsomhändertagandet av deras barn som den palestinska familjen Qatanani kontaktades av advokaten Ann-Christine Redmar. Hon ville ställa några frågor till makan/modern Nebal Qatanani. Det räckte för henne som deras statligt utvalda försvarsadvokat med tre frågor varav samtliga har nämnts ovan. Fastän maken/fadern Firas försökte få henne på andra sidan luren att inse hur skärrade och förvirrade de var, och att de behövde få veta vad som egentligen hade hänt de och hur de borde gå till väga i fortsättningen fick de inget svar, nämligen för att hon inte hade tid och den enda förklaringen de fick var att hon var ute efter att överklaga. Det hjälplösa parets första intryck på sin statligt utvalda ”försvarsadvokat” var att hon var mycket nonchalant, inte alls medlidande eller hjälpsam och faktiskt så pass att hon t o m upplevdes vara otrevlig mot de. Det i sin tur fick paret att försöka byta advokat och välja någon de själva kände tillit till och pålitlighet gentemot. Deras ansökan om att få byta advokat avvisades av förvaltningsrätten och utredningen fortsatte. De fick träffa sin ”försvarsadvokat” en enda gång en månad efter tvångsomhändertagandet, vilket var precis en dag innan självaste författningsrätten tog upp fallet slutligt.

24 Februari

Den förvånansvärt förmögna familjen Qatanani hade precis flyttat sina ägodelar till deras nya bostad i ett villaområde, varest den största och finaste villan på gatan hade köpts av de själva. Huset var full med kartonger och Nebal Qatanani beslutade sig för att åka ut med sina fyra barn, Alexander, Iman, Daniel och Nancy, samt systern Farah för att fira inflyttningen som någonting kul. De begav sig till en restaurang och åt tillsammans och alla var glada. Leendena var vida och breda. Maten var god. Sällskapet så välbekant som välbekant kan bli och för de själva det bästa slaget av möjlig sällskap. Leendena kunde inte förhindras från att fortsätta synas. Barnen skrattade och lekte på vägen ut så att mor och moster bara gladdes åt den nya inflyttningen och situationen. Slutligen begav sig familjen till en busshållplats för att åka hem. Medan de väntade och tiden gick lekte barnen och småknuffades för att reta varandra. De sex år gamla tvillingbarnen Nancy och Daniel lekte och den sju år äldre dottern Iman hoppade ut på bussvägen och just då fick modern Nebal syn på en relativt nära buss närmandes sig. Hon gick hastigt fram till sin äldre dotter, drog henne i handen och varnade om bussen och att leka på bilväg.
- Iman titta på mig, bussen kommer.
- Ajajaj, du befinner dig i Sverige nu. Här får man inte slå sina barn.
- Ja, men jag har inte slagit mina barn.
- Jo, du slog de nyss.
- Lägg dig inte i.
- Du har slagit dina barn.
- Jag har inte slagit mina barn.
- Nej, det är inte dina barn, det är våra barn.
- Håll käften.
- DU HAR SLAGIT DINA BARN!
Så började den plötsliga attacken socialsekreteraren Maria Nylander begick mot Nebal Qatanani och hennes familj. När hon väl sade att barnen inte tillhörde Nebal, utan att de tillhörde ”dem” så blev Nebal förskräckt och sa åt henne att hålla käften. Det ena ledde till det andra och grälet fortsatte ända tills Maria Nylander påstod sig arbeta för socialtjänsten utan att visa id-kort eller något som helst intyg som kunde bekräfta att det fanns någon sanning i hennes påstående för den oroliga och förskräckta modern Nebal. Slutligen beslutade Nebal sig av rädsla att tystna till och bara gå ombord på bussen med systern och barnen. Under hela bussresan stirrade Maria Nylander på Nebal och hennes barn med allvar och seriositet i blicken vilket gav Nebal en dålig känsla i magen och oro hela dagen.

”Den sämsta dagen”
Den andra mars, fyra dagar efter familjens inflyttning till deras nya villa, befann Nebal Qatanani sig på övervåningen i barnens rum med lilla Daniel sovande i hennes famn. Fastän parets sovrum befann sig på nedervåningen sov de kvällen innan på övervåningen i barnens rum för att de ansåg det vara bekvämare för barnen. Klockan närmade sig 11-slaget på förmiddagen och hon låg helt nyvaken på sängen iklädd enbart nattlinne medan de tre andra barnen tittade på Bolibompa i vardagsrummet. Eftersom det var lov så befann sig barnen hemma. Plötsligt öppnades dörren och hennes elva åriga son trädde in med darrande läppar.
- …Mamma, mamma!
- Vad är det Alex?
- …Huset är full med poliser!!
- Vad säger du?
- De är jättemånga!
- har du öppnat dörren Alexander?
- Nej….
- Varför är de här?
- Jag vet inte….
Nebal insåg plötsligt att huset verkligen kryllade av personer då hon hörde röster och fötter gå upp för deras trappor. I ett panikslaget tillstånd hoppade hon upp ur sängen i nattlinnet helt förvirrad inte vetandes vad hon skulle ta sig till. Eftersom hon hörde att huset var full med främmande män var det första hon kom att tänka på att täcka sin kropp med den islamiskt ordinerade hijabklädseln. Hon hann inte ens täcka sin kropp, för att inte gå in på hår, innan de försökte öppna upp dörren. Den elvaårige Alexander höll mot så länge han orkade samtidigt som han ropade ut att hans mor var naken och att de skulle vänta tills hon klätt på sig men strax därefter tvingade de upp dörren. De tog ut Nebal iklädd enbart nattlinnet och satte ner henne i vardagsrummet inför alla. Runt tjugo poliser stod runt henne och en eller två socialsekreterare. Hon hänvisades till ett dokument och fick förklarat för sig att de skulle ta barnen iväg med sig.
- Va, vänta drömmer jag det här, vad händer?
- Nej, det här är ingen dröm. Vi har kommit för att ta barnen härifrån.
- Va, vänta jag kan inte tänka just nu. Det står still… det här är Sverige, sånt här kan inte hända i Sverige! Var är barnen?

Barnen skrek och grät medan poliser höll för deras munnar och försökte dra ner dem för trapporna. Nebal blev ifrån sig skräckslaget och försökte springa till sina barn för att skydda de. Men två poliser, en manlig och en kvinnlig, tog tag i hennes armar och kastade in henne i ett av rummen. Där tryckte de ner henne mot golvet och tvingade henne att förbli sittandes. De vred upp hennes armar och höll kvar armarna uppe i luften fastän hon försökte förklara att hon hade väldigt ont pga arm- och axelproblemen hon hade fått sedan hon födde sina tvillingar. Hennes barn skrek och grät, och ropade efter henne medan de bars ut från villan och iväg efter att ha forcerats in i polisbilar. Barnen bars ut i sina pyjamas den kalla förmiddagen. Efter att de hade åkt iväg med barnen beordrades Nebal att ge de kläder och samtliga saker som tillhörde barnen till de. De skulle kunna göra det själva ”men det skulle förenkla det hela” för tjänstemännen betydligt mycket om hon hittade allt åt dem.

Ett hus tidigare full med barn var nu helt tömd. Ett liv tidigare full med harmoni var nu i total kaos. En värld tidigare full med ambition var nu helt förintad. En familj tidigare full med liv var nu helt tillintetgjord. Nebal var nu totalt ensam och satt gråtandes på övervåningen med sin make på jobbet totalt omedveten om den hemska tragedin som hade inträffat familjen.

LVU-Monstrets Klagovisa
”kidnappning, kidnapping, bortrövande av barn men även av vuxna, ofta i utpressningssyfte. Straffrättsligt bedöms ett sådant bortrövande som bl.a. människorov.”
”människorov, fridsbrott som begås av den som bemäktigar sig och för bort eller spärrar in ett barn eller någon annan med uppsåt att skada sitt offer till liv eller hälsa, tvinga den till tjänst eller utöva utpressning. Straff: fängelse i lägst 4 och högst 10 år eller på livstid.”

I den nätverksbaserade national encyklopedin står det väldigt elementära men ändå essentiella beskrivningar på termerna ”kidnappning” och ”människorov”. Frågan här är hur skiljer sig dessa beskrivningar från vad LVU går ut på?
Är inte det enda som separerar LVU-ingrepp från olagliga människorov deras klagovisa?

Påståendet att de är ute efter ”barnens bästa”. De utsatta familjerna säger att det draget inte är barnens bästa, intervjuade barn- och rättspsykologer påstår att det inte alls är för ”barnens bästa”. De självaste bortrövade barnen påpekar och bekräftar att det inte alls är på något vis ”barnens bästa”. Vilka är det då som påstår det vara ”barnens bästa”?

Är det fosterfamiljerna som tjänar över tio tusen kronor på ett enda kidnappat barn?
Eller kanske är det inblandade advokater som kan tjäna upp till tio tusentals kronor på ett enda fall?
Firas och Nebal Qatananis statligt utvalda advokat Ann-Christine Redmar tjänade mer än 19 000 kr på bara ett telefonsamtal till det hjälplösa paret Qatanani fyra dagar efter tvångsomhändertagandet, ett en-timmes-långt möte med de dagen innan mötet inför förvaltningsrätten och ett antal timmar i självaste mötet inför förvaltningsrätten. Hon lyfte inte ens på ögonbrynet för att protestera mot anklagelserna, hon ställde inga kritiska frågor, och inte heller var hon ens trevlig eller hövlig inför det psykiskt torterade paret. Frågan man bör ställa sig här är hur mycket Maria Nylander tjänade på dessa barnarov?
Kan det vara så att denna skenbara skyddsängel i verkligheten har förvandlats till ett LVU-monster?
Det som någon gång i början av svensk historia kan ha varit ett ärligt försök av staten att hjälpa de riktigt utsatta barnen har i själva verket förvanskats till en maffia verksamhet där inget är heligt för de?
Den 16 april år 2008 publicerade Dagens Nyheter en rapport med titeln ”Massiv kritik mot HVB-hem” om de fysiska och sexuella övergrepp som upptäckts ha begåtts på tvångsomhändertagna flickor i de s k. HVB-hemmen de skickas till, som står för; hem för vård eller boende.

Bl a. publicerades det en intervju i rapporten med Ann Holmberg, chef för Socialstyrelsens sociala tillsynsenhet, där hon påpekade att ”kommunerna och skattebetalarna betalar drygt 3.300 kronor per dygn för vården på ett HVB-hem.”
Jag ringde upp socialstyrelsen och begärde att få några statistiska rapporter från dem varav en är om kostnaden per år för både HVB-vård och familjehemsvård som då gäller fosterfamiljer. Åren 2009 och 2010 har inte rapporterats än, men i jämförelsetalet för socialtjänsten år 2000-2008 underrättas vi att det kostade skattebetalarna mer än tretton miljoner ett hundra åttiotre tusen kronor att tillåta socialtjänsten att statligt kidnappa barn det senast dokumenterade året. År 2008 kostade dessa legaliserade människorov omkring 4 miljoner kronor bara gällande fosterhem- och familjer, medan det kostade t o m nära 5 miljoner svenska kronor att behålla barnen i HVB-hemmen. Vad spenderas alla våra pengar på för något?

Jo, enligt denna rapport från DN så slösas våra svettpengar bl a. till att upprätta perversa instituter där ”rapporter om fysisk och psykisk misshandel har framkommit.” Men stanna inte där, även sexuella övergrepp och allmänt kränkande brott mot barnens mänskliga rättigheter. I många fall har flertalet flickor rapporterats att ha vanhelgats, våldtagits och flåtts eller hängts utan att någon djupare undersökning ägt rum!

Felicia
Ett exempel är Felicia om vars fall man kan läsa i sajten som modern själv står bakom med hjälp av några vänner. Bl a. står där följande:
”Skändad och upphängd i ett träd, men innan dess vart hon fysiskt och psykiskt misshandlad. Gärningsmän David Gajnok och Dan Larsson med hjälp av Nils-Eriks brev den 17 maj år 2005.”
Personalen på kastellet, dit Felicia tvångsplacerades, hade personalmöte hela den dagen och alla skall ha blivit uppsagda från hemmet. Tydligen skulle de i ledarposition i hemmet byta inriktning till ett behandlingshem för spelmissbrukare istället. Efter mötet var det två ur den tidigare personalen kvar i hemmet, en viss Anna som är fru till ägaren Dans son och den misstänkte David, pojkvän till Dans dotter. De beslutade sig om att man skulle rida och bada den dagen, men då Felicia pga diverse anledningar inte ville det beslutade de att låta mannen David vara kvar med henne i hemmet medan Anna gick iväg med de andra tonåringarna. Enligt rapporter skall Anna ha sett Felicia ute vid stallet då hon egentligen borde ha varit inne på sitt rum. Efter att Anna ringde upp David och informerade honom att hon borde vara på sitt rum låste han in henne där vilket fick ett dödligt resultat. Sedan är det känt att Felicia hittades hängd med ena armen djupt skuren på många delar och ägaren till hemmet påstår självmord med ett funnet brev medan familjen till den avlidne anklagar ett planerat mordfall.
Berättelsen om Felicia handlar inte enbart om människorov, utan förvandlas även till något så absurt och morbid som mord, förflyttning av lik och fatala lögner om fallet. Enligt sajten skall även poliskonstapel Magnus Gedda tre år efter fallet ha konstaterat att hon inte kan ha begått ett sådant självmord själv där hon knyter fast ett tjockt rep runt trädet och hänger sig själv, speciellt med tanke på att inga märken på hennes fötter, ben eller kjol tydde på att hon skulle ha tagit sig igenom en så taggig och ruskig väg på egen hand utan någon form av transportmedel. Motivet till mord skall enligt sajten ha varit de 140 000 kronorna som behandlingshemmet skall ha krävt in för utebliven tid.

Ett kidnappat barn av israeler i Palestina

I intervjun med Qatanani paret frågades det av fadern och maken Firas i denna tragedi att förklara sina känslor gällande händelsen: ”När vi flyttade hit till Sverige gjorde vi det för att uppnå våra barns bästa och inte vårat eget bästa. Man förväntade sig beskydd och säkerhet i ett sånt här land. Men jag insåg att det är precis samma sak här som i Israel. Israel mördar, bombar och tar ens barn ifrån en och de gör det med all tillstånd. De tycker att det är fullkomligt korrekt att handla så!
Jag ville flytta hit och bo här och låta mina barn gå skolan här. Men nu är det exakt samma sak här som i Israel. Våra barn tas ifrån oss som om vore vi boskap! Vi är maktlösa som föräldrar, den här makten som de har i sina händer kör över oss som pansarvagnar. Vi har gråtit, vi har bett om hjälp men någon hjälp har vi inte fått bevittna.”

Detta är ett högst allvarligt ämne och bör inte på något vis tas så lätt som många har fått för sig. Frågan är hur länge till skall dessa attacker mot familjernas och barnens mänskliga rättigheter tillåtas fortsätta?

Svaret hänger på inga andra än självaste folket. Det är skattebetalarna som måste ställa sig upp och kräva ett slut på dessa människorov och förödande kidnappningar. Vänta inte på din tur, för det kommer det att bli när inga andra finns kvar att anfalla. Bara det att vid den tidpunkten kommer det inte finnas någon som är redo att ställa sig upp för dig. Låter detta kanske bekant?

Den här krönikan skrevs innan mitten av år 2010 efter att jag hade försetts med information och protokoll mm. om två fall av statlig barnarov i staden Märsta. Efter månader av bedrövelse och förföljelse fick paret Qatanani slutligen tillbaka sina barn och de kunde återigen leva som en familj tillsammans. Vi får hoppas på att även Dhirani och andra utsatta familjer kan få tillbaka sina barn från dessa orättvisa maffia organisationer. Det måste ske professionellt när det misstänks att ett barn ligger risigt till hos sina biologiska föräldrar, inte något hit-and-run system som ämnar att eliminera oliktänkande och förgöra dissidenter i landet eller att tjäna storkosan på stackars oskyldigt folks bekostnad…

Bild på Mukhtar och Nafisa Dhirani under min första intervju med dem

”GRÅT så mycket du vill, men du kommer ändå inte att få veta var vi placerar dina flickor!” var en socialsekreterares avskedsord till Nafisa Dhirani efter att hennes yngsta dotter, ett spädbarn på fyra månader, hade slitits ur hennes famn. Den tredje mars fick Sigtuna kommuns individ och familjeomsorgsnämnd ett bisarrt samtal från en förskola i Märsta som önskade rapportera deras oro för en liten flicka och hennes två andra systrar. Rapporten gällde flickorna Azmina, Sahahb och Aytahb Dhirani, samt pappa Mukhtar och mamma Nafisa. I rapporten anklagas Mukhtar Dhirani för att ha begått fysisk misshandel på sin dotter Azmina Dhirani och en av hennes yngre systrar. Två dagar senare, alltså den femte mars, resulterade rapporten i en razzia mot familjen där de samtliga tre flickorna forcerades ifrån sina föräldrar i enlighet med 6§ LVU. Razzian hemma hos Nafisa Dhirani begicks av två socialsekreterare tillhörande Sigtuna kommuns socialtjänst assisterade av två beväpnade poliser. Samtidigt forcerades Nafisas två äldre döttrar, två och fyra år, bort från förskolan Skutan av socialtjänsten, men hur det gick till är fortfarande okänt. Någon förklaring till varför hennes spädbarn rövades bort fick Nafisa inte under själva razzian, i varje fall inte på något språk hon behärskade.

Familjen Dhirani
Familjen Dhirani kommer från landet Tanzania och deras moderspråk är katchi/swahili alt. engelska. De har enbart bott här i Sverige i ca fem år varav de varit svenska medborgare i fyra år. Familjen Dhirani består av pappa Mukhtar, mamma Nafisa och de tre små flickorna Azmina, Sahahb och Aytahb. Nafisa Dhirani studerar sfi i hopp om att bemästra det svenska språket i framtiden men tills dess talar hon katchi/swahili och engelska flytande samt bruten svenska. Hon är en hemmafru och lägger all sin energi och tid på att ta hand om döttrarna, särskilt sitt fyra månader lilla spädbarn Aytahb som befinner sig i en kritisk ålder där hon behöver ständig kroppskontakt, amning och obegränsad kärlek från sina egna föräldrar, och i synnerhet sin mor.

I samtliga rapporter och dokument där den plötsliga razzian nämns rättfärdigar socialtjänsten sitt hetska dåd, då de ej väntade på något rättsligt beslut, genom att hänvisa till den sjätte paragrafen (6§) LVU som säger att ”socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart skall omhändertas, om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag, och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.” (6§ LVU, rikslagen)

LVU, förkortning på Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, trädde i kraft den första juli år 1990 och ersatte då en lag (1980:621) med samma namn, som tillämpats sedan socialtjänstreformen från 1 januari 1982. Officiellt fanns det två syften med implementering av LVU-lagen, vilka var att ta över rollen som vårdnadshavare till den ”unge”;
1. ifall personen i fråga var för djupt nere i brottsligheten, och skulle t ex. vara drog- eller alkoholberoende, och skulle då sätta honom/henne i en anstalt.
2. ifall personen i fråga befann sig i en farlig, riskabel eller oläglig omgivning av sina biologiska vårdnadshavare, om de t .ex vore narkotika- eller alkoholberoende eller begick fysiska eller psykiska övergrepp på barnet mm.

Men idag har vi hamnat i dålig dager gällande denna lag. Statistik från Socialstyrelsens rapporter visar att LVU missbrukas på tusentals med barn årligen vilket även ödelägger tusentals med familjer. Familjehem (fosterhemmen) drivs kommersiellt där de själva/deras vänner har ekonomiska intressen. Idag utgör fosterbarnen en stor lukrativ industri som omsätter miljarder, vissa andra menar att detta är ett sätt för regimfolket här i Sverige att indirekt censurera och förbjuda avvikande livsuppfattningar och synsätt. En effektiv metod att bekämpa landets dissidenter med utan att orsaka stora rubriker med tjocka utropstecken. Det har rapporterats utav anonyma källor att dylika kommentarer som ”beslöjade kvinnor är inte lämpliga att uppfostra barn” har hörts av socialsekreterare som den Märsta-ansvarige Maria Nylander. Alltså kan de egentliga motiven till ”barnaroven” som befinner sig bakom kulisserna vara olika. I bara staden Märsta skall det ha inträffat omkring 30 fall av LVU-ingripanden.

Dhirani-fallet
Det officiella motivet till ett beslut om ett s k. ”omhändertagande” i Dhirani-fallet är tydligen två incidenter, hösten 2008 och vintern 2009, där barnen påstås ha sagt att fadern slagit de. Förskolepersonal har flertalet gånger undersökt de två Dhirani flickorna och varje gång har de misslyckats med att finna något som kunde tyda på misshandel eller övergrepp. Det har även underrättats att misstankar enbart riktats mot maken/fadern Mukhtar och inte makan/modern Nafisa. Argumenten för att någon möjlig misshandel skall ha ägt rum och förekommit hos familjen Dhirani är nästan enbart baserade på vittnesbevis och det via fem personer, nämligen de två Dhirani flickorna som är 4 respekltive 2 år, två ur förskolepersonalen och den statligt utvalda fostermamman.

I en artikel av Peter Sandström om den finska forskaren i rättspsykologi, Pekka Santtila, underrättas vi att ”utfrågarens subjektiva känslor kan styra barnets svar”. Då man tror sig ”känna på sig” vad som är sant leder man medvetet eller omedvetet barnets svar i den riktning som man känner på sig vara den osagda sanningen.
- En barnpsykiater, psykolog eller socialarbetare kan ha mycket svårt att avgöra vad som är sant eller osant i ett barns berättelse, och inte minst därför kan tjänstemannen, helt omedvetet, påverka vittnesmålet, säger Pekka Santtila.
(Barns vittnesmål styrs av förhandsinställning, Peter Sandström, Pekka Santtila)

Det är känt att det på den gällande förskolan finns en ”fröken” som under lång tid har tagit hand om barn med särskilda behov. Det har resulterat i att hon har för vana att ta enskilda barn åt sidan för att fråga ut de om deras familje- och privatliv för att få en ny utmaning nu när hon arbetar med ”normala” barn. Barn kan frestas att hitta på mycket för att lyftas upp och få mer uppmärksamhet och omsorg. Det har även visat sig vara samma ”fröken” som frågade ut den äldre Dhirani flickan år 2008 och den yngre Dhirani flickan år 2009. Hon skall vid senare tillfällen även ha begivit sig hem till familjen, givit de sitt personliga mobilnummer och bett de att bjuda henne på indisk mat – något som klart och tydligt strider mot reglerna för personal i barnomsorgen. Monica Pysly är den förskoleläraren som allt det ovanskrivna står om och hon skall ha meddelat rektor Catarina Olsson och sedan skall en annan ur förskolepersonalen ha valts ut till intervjuman vid förnamnet Annelie. Båda ”vittnena” skall enligt deras egna rapporter enbart haft flickornas vittnesmål att gå på, och trots sina upprepade försök att hitta märken som skulle kunna tyda på övergrepp lyckades de inte en enda gång. Efter razzian valdes det ut en fostermamma och alla tre barn skickades hem till henne.

I en intervju med den olycksdrabbade Nafisa Dhirani bes hon att berätta hur det känns nu i efterhand, efter all tragedi och hon brister upp i gråt.
”Jag kan inte berätta om några känslor, de har liksom runnit slut. Det är som om de har skurit upp magen på mig och dragit ut mina barn en efter en, i synnerhet mitt fyra månader lilla spädbarn!
Jag kan inte sova, det är för svårt. Jag kan inte äta, jag kan inte gå ut någonstans för vart jag än går har jag varit på med de. Jag och mina barn brukade alltid gå ut tillsammans med min make. Vi brukade gå ut och handla, äta ute i någon restaurang och ha väldigt kul. Jag kan bara inte gå ut.”

Bilder på familjen Dhiranis tre små sötnosar som rövades bort av det ondskefulla monstret

Individ och familjeomsorgsnämnden godkände ett fast beslut för omedelbar omhändertagande undertecknat Paula Wallenius, enhetschefen i resursavdelningen, och Lola Svensson, ordförande i samma sektion i den illa drabbade staden Märsta. Huvudansvariga för fallen av barnarov är handläggarna Johanna Asplund respektive Maria Nylander. Föräldrarna till de tvångsomhändertagna barnen har överklagat, stämt och polisanmält men allt förgäves då de mäktiga i Märsta kommun bara avvisat deras frustration. De har som många tidigare familjer lämnats våldtagna på sina mänskliga rättigheter. Advokat Maria Ryrholm Lind från advokatfirman Ryrholm Lind AB skrev en förstärkning till det tidigare ansökandet om LVU-vård till socialnämnden i Sigtuna kommun den 26 mars där hon förklarade att som ”offentligt biträde” för Dhirani barnen förordade hon bifall till det tidigare föreslagna beslutet, alltså tvångsomhändertagandet. Hon skrev vidare att någon slutlig ställningstagande skulle hon inte avge först vid den då framtida domstolsförhandlingen.
(Ansökan om vård enligt LVU, 29/03-10, Advokatbyrå Ryrholm Lind AB)

Vad kan ha varit hennes egentliga motiv till detta agerande må tro?

I ett annat nyligt fall visade det sig efter rättegångsslut att förvaltningsrätten fastställde ersättning till Helena Kaloinen, för uppdrag som offentligt biträde för den palestinska familjen Qatananis tvångsomhändertagna barn, upp till 24 000 kr och hennes motpart vid namn Ann-Christin Redmar, för uppdrag som offentligt biträde för det försvarslösa Qatanani paret, över 19 000 kr fastän paret Qatanani inte hade valt personen i fråga eller tillåtits själva söka upp någon enligt deras egna uppfattningsförmåga lämplig försvarsadvokat. Precis som med Qatanani fallet valdes det ut en advokat till Dhirani paret av kommunen vid namn Roger Häggquist utan att de heller fick ha något att säga till om saken. Efter två förödmjukande och kränkande förhandlingar om parets mänskliga och medborgerliga rättigheter fick de slutligen hjälp av Helena Högström som skrev ett klagobrev till advokatfirman Ericsson & Häggquist AB där hon ifrågasatte hans inofficiella avsikter med det svaga försvarandet av paret.
”Trots att du är sympatisk som person skrämde du inte bara mig utan änmer föräldrarna Dhirani. Vi fick ett intryck av att det är oklart vems intressen du egentligen företräder, socialnämndens eller familjens.
Dhirani kämpar för att få tillbaka sina barn och du förklarade att Förvaltningsrätten inte tycker om att höra några vittnen men kan eventuellt acceptera högst 3. Din förklaring till detta är att det inte spelar någon roll därför att de i alla fall följer vad de tror och känner. Dessutom vill domarna inte ha ”spring i korridorerna”. Detta liknar häxprocesserna på medeltiden och inte vad man har rätt att kräva i ett civiliserat land idag. Man får inte välja advokat, man ska helst inte ha vittnen för de kan ju störa förutfattade åsikter, etc. Detta liknar en mafia (en organiserad brottslighet). Ett rutinarbete för många som kallar sig domare utan empati och känsla för ”barnens bästa”.” (Dhiranis klagobrev till Roger Häggquist)

”Barnens Bästa”
Det rådande statssystemet i Sverige idag menar att LVU-vården skulle användas som sista utväg för att rädda ett barn ifrån en förkastad framtid. Men frågan isåfall är på vilket sätt LVU-vården bistår med hjälp till ett barn i krissituation, och är det verkligen så att LVU används som en sista utväg?
I den vida omfattande artikeln ”Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft” har fil. doktorn, samhällsdebattören och universitetslärarinnan Anita Ankarcrona i Stockholm fördjupat sin analys och undersökning av LVU-monstret och vilka resultaten som visar sig bortom medel Svenssons otränade ögon. I den analysen står det bl a. följande: ”Socialstyrelsen borde uppmanas dels att diskutera utplaceringen av barn, dels att höja kompetenskraven på socialsekreterarna så att de kan handla med insikt och känsla, i stället för makt och prestige.”

Hon menar att median på senare tid har medvetet eller omedvetet avslöjat det som befinner sig på ”socialstatens dunkla bakgårdar.” Då handlar det mest om hur socialsekreterarna, eller vad hon kallar för ”goda viljans apostlar”, hemsökt kulturegna familjer från invandrarmiljöer, utsatta familjer i kris, mor- och farföräldrar som vill ta hand om sina barnbarn och provocerade anklagelser utan några som helst bevis som t ex. incestuösa. Vidare skriver hon att ”det finns förvisso fall där missbruk och våld gör en varsam förflyttning av barnen absolut nödvändig, men då borde den ske till ett närområde av släktingar och grannskap.”

Hon presenterar en doktorsavhandling som framlades vid Socialhögskolan i Lund, av Bo Vinnerljung den 24 maj 1996 under titeln ”Fosterbarn som vuxna”. Doktorsavhandlingen jämför i ett syskonstudie hur utvecklingen hos tvångsomhändertagna och fosterplacerade barn med de syskon som vuxit upp hemma är lika riskfyllda att växa upp i fosterhem som i sina svaga, utsatta familjer, och det ifall fosterfamiljen visar sig ha ett starkt och friskt fosterhem medan den egna biologiska familjen visar sig verkligen ha de brister som de anklagats för.

”Ingenting blir bättre. Vinnerljung har använt arkiv- och registermaterial, dvs. studerat objektivt mätbara faktorer som skolgång, utbildning, sjukdom, kriminalitet, självmord mm.”
Hon skriver också att ”man frågar sig varför avhandlingens resultat inte förs fram och diskuteras, trots att Socialstyrelsen sedan några månader tillbaka anställt Vinnerljung.”

Den här krönikan skrev jag någon gång i maj år 2010 efter att ha försetts med information och protokoll mm. om två fall av statlig barnarov i staden Märsta. Den här krönikan handlade om familjen Dhirani och fastän det aldrig fanns några autentiska bevisningar för de hemska anklagelserna barnen togs ifrån sina föräldrar på grund av så beslöt tingsrätterna efter 9 hela månader av fram och tillbaka att tro på kidnapparna hos socialtjänsten och förbjuda för familjen Dhirani att ens få tala med sina flickor.

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” är något svensken och författaren Thomas Thorild ansåg på sin tid vilket även står skrivet ovanför ingången till aulan i Uppsala universitet.

Men vad innebär citatet egentligen?

Jag känner att den har samklang med citatet ”frihet är inte att du får göra vad du vill utan att du får göra det rätta”.

باز دو باره آزادی بیان در لیبرالترین کشور دنیا صاعقه خورد. فکر میکنید تو چه کشوری؟ خُب معلومه، کشور سوئد که قلب سکاندیناوی و سرزمین وایکینگهاست. تو این کشور بسیار لیبرال ما خانوم عربزاده ای هست به نام جینا دیراوی که به عنوان کمدین و بلاگنویس مشهوره. با بیش از یه ملیون تعداد بیننده یکی از معروفترین بلاگهای سوئد رو داره و حتی یه زمانی بزرگترین بلاگ رو داشت. خودش تو تلویزیون سوئد برنامه ای داره به اسم ”زندگی طلسم آمیز انا جینا” و حدف اصلیش چه تو تلویزیون باشه چه تو بلاگش تحریک کردن مردم با سخنان نیشدار و اجرا کردن طنزهای مسخره کننده هست. خانوم دیراوی به عنوان کمدین نقش شخصیتهای مختلفی رو بازی میکنه که طبق پیش قضاوتیهای مردم سوئدی پیش میره. مثلا یکی از نقشهاش زن محجبه ای ی به نام خدیجه که هم خیلی زشته هم خیلی بی فرهنگ و با وجود اینکه حجاب داره از خیلی لهاز زن بی حجب و حیاء ای هست.

خانوم دیراوی سعی میکنه که سخصیتهای مختلف عربی رو بازی کنه که فقط محجبهها رو مسخره نکنه ولی تا به حال برلی طنزش مسلمونهای زیادی ازش اظهار برائت کردن و عدۀ کمی هم پیغامهای تحدید کننده و ناراحت کننده بهش فرستادن و برای این اتفاق صدا و سیما و رسانههای سوئد ازش حمایت کردن. ولی این خانوم حرفهای نیشدار میزنه و فقط تا زمانی ازش حمایت میشه که نیشش رو به مسلمونها و اسلام نشونه بگیره و اشتباه بزرگی که خانوم دیراوی کرد این بود که چند بار به رژیم اسرائیل هم نیش زد که تو حرفهاش اسرائیل رو هیتلِر این دور زمان خوانده یا گفته که حالا که رو نظام مقاومتی حماس مارک تروریسم زده شده چه طور رو رژیم آپارتایدی اسرائیل مارک تروریسم زده نشده؟

گذشتۀ محمد عمر

با اینکه بینندههای زیادی از حرفهای خانوم دیراوی حمایت کردن صدا و سیمای سوئد و رسانهها بهش حمله کردن و اصرار کردن که این خانوم بر علیه قوانین صدا و سیمای سوئد رفتار کرده و یه عان دخترک عزیز و دردونۀ همۀ سوئد تبدیل شد به یه انسان ضد یهودی عین شیطانی که کبیر بود و لعین شد. نویسنده و شاعر معروف سوئدی به نام محمد عمر هم در این مورد نظریه داده. محمد عمر هم در دیدگاه سوئدیها و جایگاه رسانههای سوئدی گذشتۀ هم شیرین هم تلخ خانوم دیراوی رو داشته و از اینکه معشوق و دردونۀ سوئد بوده باشه تبدیل شد به وجودی ناخلف و غیر قابل تهمل. مهمد عمر که زادۀ یه پدر ایرانی و مادر سوئدی بود در سن بچگی علاقه ای به اسلام و خداپرستی نداشت ولی مادرش که بعد از طلاق پدرش با یه مسلمون عربی ازدواج کرد از مسیحیت به اسلام تغییر عقیده داد و محمد عمر هم در نوجوانی به اسلام علاقه پیدا کرد. کتابهای زیادی میخواند و شعرهای فراوانی مینوشت و در مراحله شهرت و افتخار سریعا رفت بالا تا حدی که سازمانهای زیادی ذکر خیرش میکردن چه سوئدی چه جهانی. ولی همۀ اینها تا حدی بود و بهش شهرت افتخار میدادن که به انقلاب و وجود جمهوری اسلامی ایران و شخصیت امام خمینی(ره) حمله ور میبود و اهانت میکرد. نهم ژانویۀ سال دو هزار نه محمد عمر یه مطلب زننده ای نوشت و پخش کرد تو چند رسانۀ عمومی به اسم ”غزه مرا تندرو کرد” که صدای مطبوعات سوئد بر علیهش بلند شد. بعد از اون حادثه محمد عمر غیر از یکی دو بار گه برای بازپرس شدن در تلویزیون دیده شد دیگه کاملا ممنوع التسویر شد و حق نوشتن در رساهها نداشت و به قول بعضی از خبرنگارهای سوئدی با نوشتن مطلب انتقاد آمیزش دومین نفری بود که ”خودکشی فکری” کرد.

مطلب زنندۀ محمد عمر با این جملات شروع شد: هفتۀ گذشته اولین بار بود که من تو یه راهپیمایی شرکت کردم علیه اسرائیل. من قلبا همیشه ضد ظلم خونین اسرائیل بر فلسطینیها بودم. اما تا به حال قدمی بر نداشته بودم که در این موضوع فعالیت عمیقی داشته باشم. تا کنون. این آخرین حادثه دیگه بیش از حد بود. من احساس کردم که دیگه باید صدام رو آشکارا بلند کنم. اما نه تنها اون کار بلکه حتی تصمیم گرفتم که از این پس از حماس و حزب الله هم حمایت کنم بلکه اونها جنبشهای مقاومتی اسلامی هستند. این قتل عامی که در حال حاظر در غزه پیش اومده تنها نقطه اوج 60 سال پاکسازی قومی اسرائیل در فلسطین است، در حالی که جامعۀ بین المللی یا در بی تفاوتی تماشا کردن یا در حالت ناتوانایی. (اِکسپرِسِّن) و (الآزریوس) منابع یک و دو.

لارس آدِلسکوگه
یه نویسنده و مناظره کنندۀ سوئدی به اسم لارس آدِلسکوگه که قبلا در شهر لوند معلم دانشگاه بوده ولی به خاطر نظرهای ناخلف در مورد هولوکاست شغلش رو از داست داد هم تو بلاگ محمد عمر مطلب مغلوب کننده ای نوشته به اسم ”اسلام و آزادی بیان”. جناب لارس آدِلسکوگه سال دو هزار و هفت کتابی نوشت و چاپ کرد به اسم ترجمه شدۀ ”یک کیسۀ خالی نمیتواند بایستد” که همۀ دلائل تجدید نظر طلبان یا ”رِویژونیستها” در انکار تهمت هولوکاست ارائه شده رو معرفی میکنه و خیلی آکادمیکی با مدارک فراوان توضیح میده که معتقدان هولوکاست هیچ مدرک واقعیی ندارن و فقط رو گواهی شواهد تکیه میده در حالی که حتی اونها هم به شدت متضاد هم دیگه هستن. در این مطلب مغلوب کنندش آقای آدِلسکوگه مینویسه: به عنوان مثال اِریک هِلمِرسون در (رسانۀ) داگِنس نیهِتِر (سوم نوامبر) می نویسد : ”اگر اسلامیها پشت این جنایت بر علیه دموکراسی هستند بهترین نظر رو ویرایشگر ستِفان شاربُنیِر پیش از این داده :اسلام نمی تواند از آزادی بیان حذف شود.” بله جناب سر دبیر هِلمِرسون، کاملا درست می فرمایید. در یهودیکراسی فعلی که نباید با دموکراسی اشتباه گرفت، تنها یک دین است که معاف از آزادی بیان است : اعتقاد به ”هولوکاست”. (الآزریوس) منبع.

غیر از این نمونهها اشخاص دیگری هستن از جمله معلم سوئدیی به نام یان بِرنهُف که سال دو هزار شش در کشور ایران تو کنفرانسی در مورد هولوکاست شرکت کرد و هنگامی که برگشت به سوئد شغلش رو از دست داد و به خاطر مقاومت نکردن در عوض یه مقدار پول میگیره، یا نویسنده و مقاوم مراکشی به نام احمد رامی که سال هزار و نه صد و هفتاد و نه به عنوان مقاومتگر بر علیه شاه کشورش الحسن الثانی حق پناهندگی گرفت و تا سال هزار و نه صد و هشتاد و نه قهرمانی بود با مطالب خوب در رسانههای سوئدی و کانال رادیویی خودش ولی از سال به خاطر حرفهای نیشدار بر علیه یهودیها و اسرائیل و هم شش ماه زندانی گرفت هم تمام کتابهاش ممنوع شدن و هم کانال رادیوش بسته شد و اینا همه نمونهایی تو سوئد هستن و کشورهای دیگر بمانند که وحشتناکند. پس آزادی بیان باز دو باره در لیبرالترین کشور دنیا بی آزادی بیان… چرا انتقاد کنندگان بر علیه جمهوری اسلامی ایران و ولایت فقیه که همش ادعا میکنن که در غرب آزادی بیان هست به حادثههای بیشمار امثال این توجه نمیکنن؟

En natt ej fjärran sedan fann jag mig i ett tillstånd av exas och förälskelse. Med armarna utsträckta i det ösande regnet stod jag i balkongen efter att ha utfört solnedgångsbönen och skrattade på som ett lyckligt barn jag en gång hade varit och sedan slutat vara. Jag prisade Gud för Hans oändliga välsignelser och sköna kärlek som hade omringrat och omfamnat mig den stunden.

- Du som besitter allmaktens natt varest fred andas ända till morgonens första springa av ljus, du som befriar den inför den gudomliga brunnen ensamt skriande läraren som sjunger de ensammas klagovisa, du som bränner upp all orenhet och kedjar fast satanernas sultan, o Guds egna månad och namn, du är bättre än tusen månader… säg mig var du är, skrattade jag ut mot den gråtande himlen.

- Vi döende väntar hoppfullt på dig ty endast via medel som dig får vi åter liv i oss, så kom nu o Hans uppskattade nåd över oss!

Vad visste jag om månaden som skulle anlända?

Den kom och tar snart en lång och avlägsen farväl från mig, har jag lärt känna den bra?

Denna Koranens vår erbjuder mig en trädgård överlägsen kungadömen, men hur mycket har jag egentligen vattnat rosenstaden med tårarna mina?

Vad visste jag om månaden som skulle anlända?

USA:s David Petreus, som ledde ISAF-styrkorna i ockuperade Afghanistan, har avgått från sin generalposition. Anledningen ska tydligen vara ”kritiken” mot Petreus i och med att våldet i Afghanistan har fortsatt, och därmed ska detta ses som något negativt för hans del. Samtidigt nämner samma nyhetsartikel två intressanta saker, först att han fick sin befälsposition i Afghanistan på grund av sin krigsföring och ”strategi lett till framsteg i Irak” och sedan att han nu omplaceras till chefsposition över USA:s internationellt omfattande underrättelsetjänst, jusste the CIA. Är det bara jag eller omplaceras Petreus rättare sagt till en högre maktposition än att få avgå från ett kritiserat befälskap? (MSN-Nyheter)

Han dödar tillräckligt många i Irak och vinner tillräckligt för USA så han belönas med Afghanistan och ISAF vilket blir ledarskapet över internationella styrkor. Än en gång dödar han tillräckligt många i Afghanistan och vinner tillräckligt mycket för USA så han belönas med USA och CIA vilket blir ett relativt tryggt och hemtrevligt ledarskap och fiffleri över hela den vitt sovande och högt snarkande världen. Sant eller falskt?

Jag vill komma ihåg att Petreus fick ta över efter den avskedade spartanen Stanley McChrystal för sisådär ett år sedan. Enligt media ska McChrystal ha skickats hem till USA och fått avgå från sin befälsposition över ISAf i Afghanistan av samma anledning som han fick befälspositionen från första början, nämligen sin frispråkighet. Men vad hände honom då, fick han någon chefsposition? (Aftonbladet)

Nej, Han fick helt enkelt pensioneras för att skyfflas undan från maktvärlden. Men enligt engelska wikipedia fick han tröstpriset att få behålla sin fyrstjärniga rank fastän man egentligen enligt amerikansk lag måste ha bevarat det flitigt i tre hela år medan han endast hade det i ett år. Allt har sitt pris, vissa lägre och andra högre. Läser man lite kort ISAF:s aktiva historia i Afghanistan ryser man över hur det som skulle börja som ett pedagogiskt återuppbyggande av afghanernas förgjorda land successivt konsumerade och beslagtog nästan all makt över hela Afghanistan under bara några års tidlöpning. (ISAF)

Må Gud, den upphöjda från samtliga fel och brister, som har allt inom räckhåll till Sin upphöjda Hand befria oss muslimer och världens alla folk ifrån våra egons mångfaldiga ockupationer över våra hjärtan för att sedan skänka oss bemästrandet av de sanna vapnena och därmed förvandla oss till segrarna över våra illviljande fiender!

به نام او که دارای اسمهای با عظمت و با لطافت هست سلام عرض میکنم به برادران عزیز و خواهران محترم، من دوست دارم بحثی در مورد اسماء و صفات الهی از همه کس و چیز منزه داشته باشیم که چون بخش مهمی در توحید اوست یکی از واجبترین راه هاست در کامل شدن اعتقاد السلامیمون. حضرت حق تعلی اسماء و صفاتی در مورد خود به ما رسانده که به مایی که با این ذهنهای محدودمان جز توضیحات محدود ماده گری جسمانی توانای درک نداریم حد اقل آن مقدار کمی که از اقیانوس کبیر در یک لیوان کوچک جا میگیرد مفهموم بگیریم، وگرنه معصوم(ع) فرموده که نمیشه خدا رو با صفاتش توضیح داد. همزمان هم ما میدونیم که اسماء و صفات حضرت ایزد با اینکه در کلام الله مجید نود و نه تا شمرده میشن و در فرمایشات خلفایش معصومین هزار تا، در اصل نامحدود و بیشمار هستن ولاکن برای ما حتی یکیش هم از سرمون زیاده. اولا باید تشخیس داد که ذات چه معنیی داره و برای اینکار یه نگاهی به توضیح دهخدا میکنیم که نوشته: (ذات) به معنی هستی و حقیقت هر چیز و نفس هر شی (است) و مؤنث ذو
(دهخدا)

بعضی از اسماء و صفات معبودمون الله الرازق (رزق دهنده ی تمام اشیاء)، الرحمن (بخشنده ی بینظیر)، الخالق (آفریننده ی تمامی هستی)، العالم (دانای مطلق) و القادر (توانای مطلق). با خواندن در مورد این اسماء الحسنا ما یه مقدار در مورد پروردگارمون یاد میگیریم ولی اینجا یه سؤالی پیش میاد، آیا این اسماء و صفات خداوند باری تعلی همگیشون با ذات منزهش یکین؟
بنابر توضیح دهخدا میشه گفت که ذات هر وجودی آن است که اگر از بین رود یا عوض شود آن وجود دیگه خود نمیمونه. ذات هر انسانی یکیه وهمون طور ذات هر سیبی یکیه، و هیچ سیبی از سیب دیگه ای یا انسانی از انسان دیگه ای ذاتش کمتر و بیشتر نیست بلکه ذات هر شیء در وحدته. انسان ذات انسان رو داره و اگه ذاتش عوض شه اون انسان هم تبدیل میشه به چیز دیگه ای. مثلا نطفه ی انسان ذاتی غیر از ذات انسان داره و هنگامی که انسان میشه ذاتش هم عوض میشه به ذات یه انسان، و همینطور کرم ابریشم ذاتش ذات کرم رو داره و بعد که تبدیل میشه به پروانه ذاتش هم عوض میشه?

ذات الله در وجود و خلق
ذات خداوند هم اونیه که خدا دائما در اون حالت هست و اگه خداوند برای حتی یه لحظه در اون حالت نباشه خداوند خدا نیست. مثلا خدای سبحان وجود واجبه و معنیش اینه که هیچ وقت خدا نه تنها خلق نشده بلکه حتی از خود هم به وجود نیامده چراکه غیر ممکنه عدم وجود از خود به وجود بیاد پس خدا همیشه بوده و بعد شروع کرد به خلق کردن یا به وجود آوردن و این میشه وجود واجب. غیر از این توضیح وجود واجب باید تک و تنها نوع خود باشه بلکه وجود واجب یعنی وجودی که همش وجود داشته و ناتمامه و اگه آدم یه دنیای ناتمامی رو تصور بکنه آیا جای برای دنیای ناتمام دومی امکان وجود داره؟ پس وجود واجب بودن خدا با ذاتش یکیه به خاطر اینکه اگه برای حتی یه لحظه در حالت وجود نبود یا تنها وجود واجب نبود اصلا خدا نبود و ارزش پرستش نداشت. خب یه زمانی یا در اصل غیر زمانی خدا شروع کرد به خلق کردن و اول از همه زمان و بعد جایگاه رو آفرید. زمان میشه چشمی که حوادث رو ثبت میکنه و جایگاه به معنی اتمی هست که هر ماده ای و جسمی از اون ساخته شده. ولی غیر زمانی بود که خدا تنها وجود بود و این میشه اون غیر زمانی که در داستانهای بچهها می خوندن: یکی بود یکی نبود، غیر از خدا هیچ کس نبود. خب اون غیر زمانی که جز خدا هیچ کس و چیزی وجود نداشت و خدا هنوز شروع نکرده بود به خلق کردن، آیا میشه گفت که خداوند خالق بود؟ آیا این اندیشه غیر منطقی نیست؟

خدا تنها وجود بود و خودش هم که وجود واجب بود یعنی خلق نشده بود، بنابر این آیا قبل از اولین خلقش خدای سبحان واقعا خالق بود…؟ خالق خلق میکنه و اگه خدا اون موقع خالق بود یعنی حد اقل اولین خلقش رو باید کرده بوده و نکرده بوده پس نمیتونه خالق بوده باشه. اگه هم اون غیر زمان خدا خلق نکرده بود که نکرده بود و خالق نبود که نبود صفتش الخالق (آفریننده ی تمامی هستی) با ذاتش یکی نمیتونه باشه چراکه ذات الله صفاتین که اگه برای حتی یه لحظه خداوند اونها رو نداشته باشه یا عوض بشه اون دیگه خدا نیست. درسته؟

الرازق – روزی دهنده ی تمامی هستی
یه مثال دیگه رازق و دانا بودن خداست. خداوند منزه تمامی هستی رو روزی میبخشه و هیچ کس و چیزی هم بدون روزی او امکان زنده و باقی ماندن رو نداره به دلیل بسیار ساده ای که او روزی دهنده ی همه ی هستیه. در دعای تعقیب مختصه ی نماز عشاء میخونیم که: وَ قَدْ عَلِمْتُ أَنَّ عِلْمَهُ عِنْدَكَ وَ أَسْبَابَهُ بِيَدِكَ وَ أَنْتَ الَّذِي تَقْسِمُهُ بِلُطْفِكَ وَ تُسَبِّبُهُ بِرَحْمَتِكَ لى - به يقين مى‏دانم كه دانش آن (روزیم) نزد تو و اسباب آن به دست توست و تويى كه آن را با لطف خويش تقسيم مى‏كنى و با رحمت خود براى آن سبب فراهم مى‏سازى. پس در این دعای روزانه یه مسلمان خداپرست گواهی میده که تنها به خواست او آب پاک و پاکیزه ای برامون از آسمان میباره و از جمله به ما نیازمندان روزی آب رو میبخشه، یا حیوانات و دام تسلیم ما انسانها میشن و از جمله روزی غذا به ما بخشیده میشه، یا گل و گیاه که رشد میکنن و از جمله روزی اکسیژن به ما بخشیده میشه. ولی روزی دادن او یه هدف محدودی داره نه؟ ما انسانها، اجنه، حیوانات و دیگر مخلوقات. ما انسانها هیچ وقت قرار نیست از بین بریم ولی بی ابتدا هم نبودیم بلکه آفریده شدیم، و همه ی موجودات هم مثله ما انسانها یه زمانی خلق شدن. بنابراین یه سؤالی پیش میاد، آیا خداوند منزه اون غیر زمانی که جز خودش چیز دیگه ای وجود نداشت هم روزی می بخشید؟ کمی غیر منطقی و نا عاقلانه به نظر میرسه که تصور کرد که خدا حتی وقتی که خودش تنها وجود داشت هم روزی میداد چراکه خودش نعذو بالله نه نیاز به روزی داره نه سودی در آن برایش هست. پس اگه یه غیر زمانی خودش تنها وجود داشت و خودش روزی نمیگیره آیا اون غیر زمان هم او الرازق (روزی دهنده) بود؟

باید توجه کرد به اینکه سؤال این نیست که آیا او توانایی روزی دادن رو داشت بلکه او تمام قادر و توانایی همه چیز رو داره. سؤال اینه که آیا روزی دادن در توان او بود با اینکه چیزی که به روزی نیاز داشت نبود؟ خداوند تنها وجود بود و ذات مقدس خودش منزه از نیاز روزی هست پس منطق میگه که اون غیر زمان خداوند الرازق نبود. روزی دادن یه عمله یعنی عمل مساویه با انجام دادن یه کاری و ذات منزه خدا که وابسته به اعمالش نیست. اعمال خدا بنابر حکم منطق و اقل وابسته ان به علت. روزی رو زمانی میده که نیازمندی در کار باشه، رحمت رو زمانی نشون میده که کسی خطا کرده باشه، خشم رو زمانی رو میکنه که تبهکاری باید قصاص بشه، حرف رو زمانی میزنه که کسی باشه که پیغام به او تقدیم بشه، هدایت زمانی میکنه که کسی گمراه باشه و برای انجام همه ی این کار باید اول وجودی رو آفریده باشه. پس باید گفت که این اسماء و صفات و باقیه اسماء و صفات خدا که در عمل انجام داده میشن به خاطر وابستگیشون به علت که مساویه با خلق با ذات مقدسش یکی نستن. یعنی او قبل از روزی دادن یا خلق کردن هم خدا بود پس به دلیل اینکه روزی ندادن و خلق نکردن نه او را از خدابودن  میاندازه و نه چیزی کم میکنه باید نتیجه گرفت که یه سری از اسماء و صفاتش با ذات منزهش یکی نیستن.

العالم – دانای مطلق
اگه ادامه بدیم به صفتش العالم (دانای مطلق) خداوند سبحان همه چیز رو میدونه و هیچ چیز و ناچیزی نیست بدون اینکه علمش نزد او باشه به دلیل بسیار ساده ای که او دانای مطلق هست. خداوند در مورد ذات خودش دنیا و تمام هستی شناخت و معرفت و علم کامل داره، و دقیقا میدونه چه جوری همه چیز شروع شد و الأن هست و قرار تمام بشه و آخرت وعاقبت همه چیز است. و در آیه ی مبارکه ی 59 سوره ی الأنعام میخونیم که: وَعِنْدَهُ مَفَاتِحُ الْغَيْبِ لَا يَعْلَمُهَآ إِلَّا هُوَ وَيَعْلَمُ مَا فِى الْبَرِّ وَالْبَحْرِ وَ مَا تَسْقُطُ مِن وَرَقَةٍ إِلَّا يَعْلَمُهَا وَلَا حَبَّةٍ فِى ظُلُمَتِ الْأَرْضِ وَ لَا رَطْبٍ وَلَا يَابِسٍ إِلَّا فِى كِتَبٍ مُبِينٍ - و گنجينه‏هاى غيب، تنها نزد خداست و جز او كسى آن را نمى‏داند و آنچه را در خشكى ودرياست مى‏داند، وهيچ برگى از درخت نمى‏افتد جز آنكه او مى‏داند و هيچ دانه‏اى در تاريكى‏هاى زمين وهيچ تر وخشكى نيست، مگر آنكه (علم آن) در كتاب مبين ثبت است. پس او میدونه که کی میره بهشت و کی میره جهنم و روز قیامت چه اتفاقاتی قرار بیفته. هیچ چیز نیست مگر اینکه علمش نزد خدا باشه و او تنها این مقام دانا بودن رو داره و کاملا هم استقلاله در این مقام دانا بودن. به هر کسی و اونقدری که خودش بخاد میبخشه. خب آیا زمانی یا غیر زمانی که هیچ چیز جز خدا نبود خدا باز همین قدر دانا و عالم بود؟ اگه خدا غیرزمانی که جز خودش هیچ چیزی نبود همون قدر دانای مطلق بود این صفتش نمیتونه در کنار الرازق بودنش وابسته به علت باشه و از یه نگاه دیگه ای هم علم داشتنش مثله روزی دادنش در عمل نشون داده نمیشه. پس نتیجه میگیریم که این صفتش با ذاتش یکیه و هیج وقتی نبوده که خدا دانای مطلق نبوده باشه

نتیجه: باید دو گروه از اسماء و صفات خدا وجود داشته باشه که یکیش اسماء و صفات ذاتیش رو توضیح میده و اون یکی اسماء و صفات وابسته به علت رو توضیح میده.

Iran har sänt en tv-serie om tidig islamisk historia fokuserad på Mokhtar ibn Abu Obaid al-Thaqafi(R) och hans revolution för att fälla och avrätta samtliga av mördarna till martyrernas Mästare(A). Tv-serien går vid namnet Mokhtarnameh och har hittills nått 37 avsnitt. I den presenteras en ung bråkstake vid namn Ibn Horr al-Jo’afi, medan han i själva verket varken var en simpel bråkstake eller ung utan en man i 60-års åldern och tillhörande Kufas adelsmän. Nedan har jag översatt omfattande om Ibn Horrs liv och person från den iranska analysprogrammet hengame derang som brukar ta upp och analysera olika ämnen i historien.

‘Obeidollah ibn Horr al-Jo’afi
‘Obeidollah ibn Horr ibn ‘Amr ibn Khalid ibn Jo’afi lär ha varit från Kufah men härstammat från en yemenitisk stam, och han var inte någon son till Horr ibn Yazid al-Riyahi(R) som uppnådde martyrskapet tillsammans med Imam al-Hosseins(A) karavan. Var han föddes är inte säkert, men han var redan känd och ansedd som en av Kufas stora adelsmän och furstar under tredje kalifens styre och hans förfader Jo’afi tillhörde en stam från Mazhej i Yemen. Han måste ha varit omkring 60-65 års åldern när han anslöt sig till Amir Mokhtar(R) vilket innebär att han var omkring samma ålder som själva Amir Mokhtar(R) och han ska ha fötts första eller andra hijri året eller några år innan det. Ahmad ibn Yahya al-Baladhori har skrivit väldigt utförligt om Ibn Horrs hela personlighet och liv. (Ansab al-Ashraf, vol. 6, sid 29-39)

Hans Personlighet

Ibn Horr var extremt modig och djärv som person och under hela sitt liv var det ingen ledare eller styre som lyckades bemästra honom. Vid sidan om sitt exeptionella mod var han även både enastående i krigföring, smidig och mästerlig i svärdskamp, samt brutal mot sina fiender. Han hade en styrka på 300-500 lojala män under sig och i varje styre från den tredje kalifen ‘Uthman ibn ‘Affans kalifat ända till ‘Abd ul-Malik Marwans ledarskap begärde han pengar och diverse ägodelar från sina ledare som han ifall de inte gick med på tog ifrån de med tvång och ingen lyckades någonsin hejda honom ända till hans död. Han var även extremt givmild till de sina och hade nöjda och lojala män under sig, han var inte så mycket för egen njutning av världsliga ting. Han var förbryllande vältalig i sin poesi och skrev många dikter om händelserna i sitt liv.

Han nämnde till exempel sin avvisning av martyrernas Mästares(A) inbjudan till kampen i Karbala i ett bittert tillstånd av ånger.

”Om bara den dagen då Zahras son kom till mig i egen person
jag hade svarat ja på hans inbjudan och använt mig av min reson
ty min denna förvägran skall mig sannerligen plåga
ända till min död och ända till den Yttersta Dagen råda!

Förutom den tredje Kalifen ‘Uthman ibn ‘Affan som han var nöjd med och lojal gentemot, har han följt och krigat med Mo’awiyah, Ibn Ziyad (under Yazids styre), Amir Mokhtar(R) och Mos’ab (under Ibn Zobairs styre).

Följe av ‘Uthman och Mo’awiyah
Enligt den sunnitiska historikern Tabari var Ibn Horr en högt troende och from asket bland muslimerna. Han var enastående i sin bön och Gudsdyrkan, och han var även en lojal anhängare och sympatisör till tredje kalifen ‘Uthman ibn ‘Affan. Efter mordet på den tredje kalifen ska han ha gett sig av till Syrien och svurit trohetsed till Mo’awiyah när de troendes Mästare(A) hade tagit över Irak och Ibn Horr ska även ha medverkat på Mo’awiyas sida i Siffin kriget. Efter de troendes Mästares(A) martyrdom ska han ha hamnat i mungräl med Mo’awiyah där han varnade honom för att planera någon komplott mot honom och informerade honom att han inte var vem som helst.
- Kanske du var en anhängare till ‘Ali ibn Abi Talib, frågade Mo’awiyah honom.
- ‘Ali var med Sanningen vilket du också är fullt medveten om, sade Ibn Horr.
- Du ljuger Ibn Horr, utbrast ‘Amru ‘Aas.
- Du och din far är värre lögnare än mig, sade Ibn Horr och lämnade sedan Mo’awiyah med 50 män under sig på väg mot Kufah.

Mo’awiyah sade till sina män att hejda honom på vägen och slakta han och hans 50 män då han skulle vara farlig. När Syriens styrkor, som var omkring 300-500 personer, omringade och angrep Ibn Horrs män slaktade de varenda en av de och beslagtog deras hästar och andra ägodelar, vilka han delade mestadels ut till sina män, och fortsatte sedan vidare.

Imam al-Hosseins(A) Inbjudan
När han under Yazids era fick nys om att martyrernas Mästare(A) hade bjudits till Kufah av dess invånare och var på väg dit med sin karavan av anhängare begav han sig ut från Kufah för att inte bemöta honom ty han ville varken bekämpa honom på Yazids befallan eller hjälpa honom på hans egen befallan. Han slog sig ner i ett område bortom såväl Kufah som Karbala i Irak vid namn Moqatils ättlingars slott (Qasr Bani Moqatil). När martyrernas Mästare(A) förföljdes av Horr ibn Yazid al-Riyahi(R) och nådde Qasr Bani Moqatil såg han Ibn Horrs camp. Han fick veta att det var Ibn Horr, så han skickade Hajjaj ibn Masruq(R) som sitt sändebud till honom med kallelsen att ansluta sig till kampen mot Yazids tyranniska styre. Ibn Horr chockerades över faktumet att han bemöttes av och bjöds till martyrernas Mästares(A) karavan fastän han utvandrade från Kufah långt tidigare just för att undfly en sådan framtida inbjudan. Han berättade det för Hajjaj(R) och sade till honom att återvända till martyrernas Mästare(A) och underrätta honom. Efter att Hajj-pilgrimerna återvände från Mecka begav sig Martyrernas Mästare(A) i egen person ner till Ibn Horrs camp tillsammans med sina barn och några anhängare för att samtala med honom.
- Ibn Horr, folket i din stad skrev inbjudningsbrev till mig där de skrev att hela deras stad var på min sida och bad mig att bege mig dit. Men nu har det visat sig inte stämma, du har mycket på nacken för dina tidigare synder. Vill du ångra dig så att de förlåts?
- Hur skulle det gå till?
- Genom att följa Profetens(S) dottersson och kriga för honom.
- Jag svär på Gud att den som följer er kommer att förlåtas sina tidigare synder, men min hjälp kommer inte att gagna er det minsta, ty ni kommer ej att stödjas av kufaborna. Jag svär er vid Gud, befria mig från denna begäran ty mitt hjärta går ej ihop med döden och därför flyr jag skyndsamt från den. Däremot skänker jag er min berömda häst Molhaqqeh, med vilken jag hittills hunnit ifatt alla fiender som jag har jagat och kommit undan alla jag flytt ifrån. Ta även mot mitt svärd vars syn ingen fiende skådat från nära håll utan att jag har utsatt de för döden.
- Då du inte är beredd att offra ditt liv bör du veta att jag varken är i behov av dig, ditt svärd eller din häst, men ett råd skall jag ge dig såsom du gav mig. Bege dig så långt bort ifrån mig som möjligt, eftersom den som än hör mitt kall efter hjälp och inte hjälper oss Profetens(S) Hushåll Ahl al-Bait(A) kommer att hållas skyldig av Allah på den Yttersta Dagen och därmed fördömas till helveteselden.

Sedan vände sig martyrernas Mästare(A) bort från honom och vandrade tillbaka till sin kärlekens karavan och Ibn Horr tillkännagav vid senare skede att ingen syn hade plågat honom lika mycket som synen på martyrernas Mästare(A) som lämnade honom i besvikelse och hade ryggen vänt mot honom med sina småbarn omringandes honom. Han tillkännagav även att han aldrig hade bevittnat någon med lika vackra ögon och anlete som han bevittnade hos honom. Han ansåg också att hans skägg var extremt svart så han passade på och frågade honom innan samtalets slut ifall det var hans naturliga skäggfärg eller ifall han hade färgat det till vilket martyrernas Mästare(A) svarade att han hade färgat det.
- O Ibn Horr, du ska veta att föråldringens vita hårstrån har besegrat mig vid ett tidigt stadie och mitt detta skägg är färgat svart för att dölja det, hade han sagt.

Under Ibn Ziyad
Sedan skildes de åt och en period efter det inträffade den blodiga tragedin i Karbala för vilket Ibn Ziyad upprättade en storfest för några dagar senare som han bjöd in alla Kufas stora furstar och adelsmän för att tacka de för deras hjälp i kriget med Imam al-Hossein(A). Ibn Horr, som tillhörde Kufas adelsmän (Ashraf) närvarade inte vilket fick Ibn Ziyad att bli fundersam som hade prickat av varje furste som hade anlänt. Ibn Horr blev varse om Ibn Ziyads undran över hans frånvaro från festen så han begav sig till honom. Ibn Ziyad frågade honom varför han inte närvarade på festen till vilket Ibn Horr svarade att han var sjuk. Ibn Ziyad som var känd för sin slughet svarade med frågan huruvida han var sjuk i hjärtat eller kroppen och lika snabbt svarade Ibn Horr tillbaka att han aldrig varit sjuk i hjärtat och att han denna gång också inte var det, utan att det var kroppslig sjukdom. Ibn Ziyad anklagade honom för att ha närvarat i Karbalas slätter på Imam al-Hosseins(A) sida vilket Ibn Horr kontrade med att han inte var en sådan obetydlig person att han inte skulle ha känts igen av fiendesidan ifall han hade medverkat. Ibn Ziyad som hade för avsikt att korsförhöra honom vidare glömde honom för en stund då andra ärenden dök upp och Ibn Horr i sin tur begav sig iväg därifrån. Ibn Ziyad märkte att Ibn Horr hade gett sig av på egen hand och beordrade sina män att hämta tillbaka honom. När männen hittade honom sade han att han aldrig mer skulle acceptera att närvara inför Ibn Ziyad som en undergiven medborgare i Kufah. Därefter började han att bekämpa Ibn Ziyad och beslagtog och plundrade många karavaner som skickades till honom av Yazid vilket han sedan delade ut bland sina män. Tabari nämner att han inte var någon tjuv och att han endast gjorde detta mot regeringar och styren, inte mot civilt folk. Förutom det brukade han ge det mesta till sina män och var själv inte så mycket för materialism eller förmögenheter. Han begav sig först till sina vänner i Tay-stammen, fick de att ansluta sig till honom och sedan vidare därifrån till Ziyarah hos Karbalas av stammen Bani Asad begravna martyrer. Hans män var de absolut första som besökte martyrernas Mästare(A) efter deras begravning. Han begav sig sedan vidare till Madain och bekämpade Ibn Ziyad därifrån utan att Ibn Ziyad lyckades göra något särskilt åt saken. Efter att Yazid hade dött och Amir Mokhtars(R) revolution segrade anslöt sig Ibn Horr till honom, och såsom vi har sett i serien så separerades han ifrån Amir Mokhtars(R) styre efter konflikten i Mowsul med Ibrahim(R).
 

Under Amir Mokhtars(R) styre
När han anslöt sig till Amir Mokhtar(R) visste Amir Mokhtar(R) att han inte var någon pålitlig person, men eftersom Ibn Horr var en påverkande makt av sig själv, inte hade anslutit sig till Ahl al-Baits(A) fiender i Karbala tragedin och kom till honom med egen fri vilja för att ingå allians med honom gav han honom maktposition i sin militära styrka under Ibrahim ibn Malik Ashtar(R). Ibrahim(R) sade till honom att Ibn Horr inte var någon tillförlitlig person, men Amir Mokhtar(R) sa till honom att hålla ett öga på honom men att ge honom en chans, och att ge honom mer pengar ifall han skulle komma att kräva sådant då sådana som Ibn Horr kunde enkelt köpas med pengar. Mitt i Amir Mokhtars(R) jakt efter Ibn Ziyad då Ibrahim(R) befann sig i Mowsul med den större delen av Amir Mokhtars(R) militära styrka inklusive Ibn Horr och hans män uppstod det en konflikt mellan de två. Amir Mokhtars(R) provinsmästare ‘Abd ol-Rahman ibn Sa’id(R) gav 70 000 dirham till Ibrahim(R) vilket han delade ut till sina styrkor varav 5 000 dirham gavs till Ibn Horr, och trots det förargades Ibn Horr över det som han ansåg vara orättvisa i lönefördelningen. Han begav sig i protest till Ibrahim(R).
- Hur kommer det sig att jag bara får 5 000 dirham medan du får hela 10 000 dirham?
- Nej, ta du mina 10 000 dirham så nöjer jag mig med 5 000, svarade Ibrahim(R).

Men han märkte att Ibn Horr inte nöjde sig med sådant så han avvisade hans envisa protester vilket resulterade i att Ibn Horr lämnade Amir Mokhtars(R) styrkor och beslagtog en del ur stadsförrådets ägodelar och begav sig därifrån. Amir Mokhtar(R) skickade ut en expedition efter honom och tillfångatog hans fru och barn och fängslade de för att locka honom. Ibn Horr angrep Amir Mokhtars(R) fängelse mitt i Kufah under Amir Mokhtars(R) starkaste period tillsammans med ca 130 av sina män och verktyg att bryta upp fängelseportar med och befriade sin fru och barn. Han lämnade de hos sin stam någonstans utanför Kufah, begav sig därifrån och anföll Amir Mokhtars(R) ofta oanande soldater och även Amir Mokhtar(R) misslyckades att hejda hans attacker. Slutligen anslöt han sig till Mos’ab ibn Zobair.

Under Mos’ab ibn Zobair
Han anslöt sig till Mos’ab som var Hijazi-kalifen ‘Abdollah ibn Zobairs högsta befälhavare, och bidrog med mycket hjälp i kriget med Amir Mokhtar(R). Han kände Kufah och kufaborna ut och in och visste precis hur de skulle bekämpa Amir Mokhtar(R) utan att få kufabrna mot sig. Förutom det hade han många spioner hos Amir Mokhtar(R) som ständigt informerade honom vad som försiggick i Kufah. Han angrep även Amir Mokhtars(R) andra fru, fru ‘Umrahs(R) karavan, som var på väg mot Kufah och tillfångatog henne och Amir Mokhtars(R) dotter och skickade de till Mos’abs läger. När Amir Mokhtar(R) uppnådde martyrskapet med en extremt liten grupp av sina lojala män och 700 kufabor bad Mos’ab om nåd, vilket han gick med på fast inte fullbordade, bad Ibn Horr om lov att få vara bödeln som skulle avrätta de vilket Mos’ab också godkände. Han började att kräva och begära för mycket makt och position från Mos’ab, och då Mos’abs nära män varnade honom att Ibn Horr skulle gå mot honom som han hade gjort mot alla sina tidigare ledare lät han fängsla honom. Ibn Horr fick Mazhejs stora män att medla för honom inför Mos’ab vilket fick honom att befrias från fängelset. När han väl var fri bekämpade han Mos’ab bestämt och i ren frustration. Han fick verkligen Mos’ab att ångra sig, med ständiga angrepp mot Mos’abs näst intill försvarslösa styrkor. Det nådde den punkten att Mos’ab bad honom att sluta döda de i utbyte mot stora summor guld men Ibn Horr avfärdade hans vädjan. Han tog många av Mos’abs män till fångenskap tills han smånöjd beslöt sig för att ansluta sig till umayyaden Marwans styrkor i Syrien.

Under ‘Abd ul-Malik Marwan
På väg till Syrien ändrade han sig och sade: ”jag räds att jag dör utan att ha skrämt upp Mos’ab och hans män tillräckligt mycket”. Han begav sig tillbaka och förnedrade de ett tag till för att slutligen i ett tillfredsställt tillstånd bege sig mot ‘Abd ul-Malik Marwan i Syrien. Någon gång efter hans allians med Marwan begav han sig tillbaka till Irak för att bekämpa Mos’abs styrkor under umayyadernas fana. Under ett av deras stridsmoment ska hans häst ha drunknat i djupt vatten på grund av ett felsteg av honom och så finns det två olika teorier om hans död. Ena är att han drunknade tillsammans med sin häst och fienden han bestred i det stridsmomentet, och att de sedan fiskade upp honom ur vattnet, skar av honom huvudet och transporterade det till Kufah och därifrån till Basrah. Den andra teorin är att de tillfångatog honom och skulle transportera honom till Mos’ab ombord på ett skepp. De band fast honom med en annan person så att han inte skulle kunna rymma, men trots det ska han ha dragit sin medfånge till kanten av skeppet och hoppat ner i havsvattnet och drunknat.

Efter Ibn Horrs död
En intressant sak är att Ibn Horrs barnbarn och släkte längre neråt blev till stora shi’iter och lojala vetenskapsmän och lärda under till exempel Imamerna Baqir(A) och Sadiq(A). De blev även till våra Imamers(A) stora återberättare och anhängare, inte bara lärjungar och studenter.
 

Egen reflektion om Ibn Horr
Ibn Horr var alltså enligt Tabari en asketisk troende (al-zahid al-mu’min) och hängiven dyrkare (’abidun mukhlis). Förutom detta var han oerhört modig och en svårmött svärdsman och krigare. Så varför ett så ostabilt liv med ryckningar fram och tillbaka från att ledas av den ena och andra till att förråda och bekämpa desamma?

Tänker särskilt mycket på hans avvisning av martyrernas Mästares(A) kallelse. Dels varför martyrernas Mästare(A) insisterade på att bjuda in honom i egen person efter att hans sändebud hade avfärdats och dels hur det kommer sig att denna modiga asket vägrade att dö för och med en vars höga ställning i efterlivet var klar och tydlig för honom?

Enda anledningen jag når fram till i kallelsen av martyrernas Mästare(A) är att Ibn Horr skulle få sin sista chans att vända till Allah, trots sina tidigare felsteg och synder. Han var trots allt enligt utsagorna en hängiven dyrkare och en världsligt obunden person utan någon särskild feghet eller rädsla för krig. Allah nämner liknande personer i bland annat kapitel sex i den heliga Koranen.
Om du kunde se dem när de ställs upp inför Elden och höra dem ropa: ”Om vi ändå fick återvända [till livet]! Då skulle vi inte avvisa vår Herres budskap som lögn och vi skulle bli sanna troende!” Nej, [vad som hänt] är att det som de förr ville dölja [för sig själva] nu har blivit uppenbart för dem; men om de fick återvända [till livet] skulle de helt säkert återfalla i det som var förbjudet för dem; de är [oförbätterliga] lögnare. (6:27-28)
Den skuldmedvetna ångerfullheten som speglas i hans sköna dikter av att ha avvisat kallelsen till paradiset är manifestation av vers 27 om den som säger ”om jag ändå fick återvända”, medan hans anslutning till Amir Mokhtar(R) och förräderi mot honom är manifestation av vers 28 om Guds försäkran att skulle de få ännu en chans skulle de återfalla i det som var förbjudet. Men vilka är det som råkar ut för detta hyckleri eller ostabilitet då?

Jo, enligt två verser innan är det de ”som [låtsas] lyssna till” Guds budskap men vars hjärtan Gud ”täcker över” så ”att de ingenting förstår och täpper till deras öron”. Alltså hycklarna (al-munafiqun) vilkas ostablitet beror på deras hjärtliga sjukdom. Det tragikomiska med en hycklare är att hans sjuka hjärta är likt ett svärd som har lika vass skaft som egg. Ju mer han svingar med svärdet mot andra desto mer skadar han sig själv. Ju mer hyckleri en hjärtligt sjuk person begår mot folk desto sjukare blir hans hjärta, och i slutändan störtar de ”inga andra än sig själva i fördärvet, men det inser de inte” menar Gud i mittenversen tjugiosex. Enligt Ayatollah Mohsen Qera’atis Koranexegesis Tafsir Noor i andra kapitelns vers sju finns det tre sorters hjärtan varav en är nämnvärd, nämligen det sjuka hjärtat.

Det sjuka hjärtat har fem kännetecken och samtliga passar perfekt in på beskrivningen av Ibn Horrs liv och person:

1. Den vars hjärta lätt glömmer Gud och inte förtjänar ledarna som Han sänder honom.
- Han undvek att stödja de troendes Mästare(A) fastän han enligt sitt muntjafs med Mo’awiyah var fullt medveten om hans sanningskap.
- Han avvisade kallelsen av martyrernas Mästare(A) två hela gånger för att sedan ångra sig bittert och önska att få botgöra.
- Hans förräderi mot Amir Mokhtar(R) fastän han var en ledare som öppet visade sitt följe av Ahl al-Bait(A) genom sitt rättvisa styre gällande rika och fattiga, araber och icke-araber (’arab wa ajam), avrättning av de huvudansvariga i Karbalatragedin och fortsatta kamp mot såväl zobairiterna som umayyaderna.

 
2. Den vars hjärta strävar efter att så splittring (fitnah) och orsaka fiendskap.
- Han anslöt sig till Mo’awiyah fastän han enligt sitt muntjafs var fullt medveten om Mo’awiyas hyckleri och tendens att planera komplotter.
- Han anslöt sig till Ibn Ziyad fastän han var fullt medveten om hans hyckleri och falskhet.
- Han förrådde Amir Mokhtar(R) över sitt missnöje av lönefördelningen fastän Ibrahim(R) var villig att gå med på lönebyte när Ibn Horr till och med var känd för att inte vara ute efter rikedomar.

3. Den vars hjärta är våldsam och hänsynslös.
- Så fort han blev missnöjd över sina ledare beslöt han sig för att kriga, slakta och plundra.
- Efter Amir Mokhtars(R) martyrskap vädjade han till Mos’ab att låta honom avrätta de 700 kufabor som bad om nåd.
- Hans perversa frustration mot Mos’ab fick honom att slakta så många av hans soldater han bara orkade med.

4. Den vars hjärta har rostat.
- I Tafsir Majmu’ al-Bayan nämns en återberättelse från de kunskapstörstigas Mästare(A) att ”den som än begraver sitt hjärta i synder begraver likaså sin möjlighet att uppnå frälsning” vilket bekräftas av den heliga Koranen som säger att: ”Helt visst skall det gå den väl i händer som [i detta liv] strävar efter att rena [sin själ], men den som begraver den [i synd och mörker}skall gå mot fördärvet.” (91:9-10)
- Ibn Horrs brutala blodstörst, vilja att så splittring, vana att bryta trohetslöfte och avvisning av Guds representanter är alla offentliga dåd som klart och tydligt klassas som synder.
- Ingenting säger mot att han lär även ha syndat på andra håll dolt från historikernas kunskap.

5. Den vars hjärta har förseglats av Gud.
- Enligt vers 155 i kapitel 4 bestraffar Gud bland annat de som bryter sina löften och förseglar deras hjärtan.
- Ifall Amir Mokhtar(R) bröt löftet med Ibn Zobair och hans undersåte Bin Yazid bröt Ibn Horr löfte med Mo’awiyah, Ibn Ziyad, Amir Mokhtar(R), Mos’ab och skulle säkert gjort det med sin sista ledare ‘Abd ul-Malik Marwan ifall han hade överlevt kriget mot Mos’ab.

Tre verser senare nämner Gud om dessa hycklare att ”Deras hjärtan är sjuka och Gud låter det onda förvärras” (2:10) I tolkningen av den versen nämner Ayatollah Qera’ati(HA) att ett sjukt hjärtas sjukhet förvärras via personens hyckleri och skrytsamhet. Det återvänder tillbaka till liknelsen med svärdet med lika vass skaft som egg.

Det iranska tv-programmet hengame derang som sänds en gång i veckan efter Mokhtarnameh. I avsnittet om Ibn Horr var det två personer som medverkade som programmets gäster och som informerade och diskuterade ämnet. Det var Hojjatol Islam wa’l-Moslemin Abu Fazel Razavi Ardakani, som är författare och expert på islamisk historia. Han har skrivit en bok om Amir Mokhtars(R) revolution och analyserat hans liv och styre. Och det var doktor Mohammad Hossein Rajabi Davani, ansedd medlem i universitetets vetenskapliga fackultetsnämnd.

Nya svenska språkläran -

”Substantiv är ord som du kan sätta ”fan” eller ”djävel” efter, t ex gubbdjävel, hammardjävel och klockfan. Adjektiv är ord som du kan sätta ”skit” före, t ex skitbra, skitsnygg och skitsnabb. Verb är ord som du kan sätta ”utav helvete” efter, t ex åt utav helvete, sprang utav helvete och körde utav helvete.”

Bortsett från all sex och oanständighet som dagens skolelever utsätts för ifall de önskar utbilda sig i det här stackars samhället så har skolverket nu tydligen börjat tyna bort helt med nya val av språkläror… vad säger man, målen helgar medlen?

Dagens vilseledda säger spring och västerländska samhällen frågar hur snabbt då?

De säger hoppa och de västerländska samhällena frågar hur högt då?

…Detta är friheten de ständigt hyllar och lovprisar och det är precis samma frihet som de försöker tvinga omoderna länder in i…

Game over Sweden!