- Idag är för oss en högtid, morgondagen är för oss en högtid och varje dag där vi ej trotsar Gud är för oss en högtid.
(mostadrak al-wasa’il, sid. 154, återbr. 668/8)

Ungefär 00:15 på morgonen i måndags blev det nyår för en stor grupp muslimer i världen. Nyåret kallas för nowrouz och är persiska för nydag, men trots det att det ursprungligen är en persisk högtid firas den även utav många andra folkgrupper, varav två är afghaner och kurder.

Nowrouz ses inte av araber som någon islamisk högtid vilket även har dokumenterats i våra egna återberättelser, men vad hade våra felfria, frid över de, att säga om det hela? 

- Vet du betydelsen av denna dag, frågades han av Imam Sadiq(A).
- Det är en stor dag för iranierna och de ger varandra gåvor däri, svarade han.
- Jag svär vid det antika Huset i Mecka att denna dag är en urgammal dag om vars betydelse jag skall underrätta dig.

Mo’alli kände törsten efter mer kunskap om den uppmärksammade dagen.

- Vetskapen om den här dagens sed, O store, är mig mer kär än att önska liv för mina vänner och död åt mina fiender.
- Idag är dagen då Gud slöt den bestående pakten (Ahd al-Azal) med folk, samma dag sken solen för första gången och likaså blåste vinden, jordskakningen påbörjades, och samma dag nådde Noas(A) ark berget Judy, samma dag uppenbarade sig Gabriel(A) för Profeten(S), samma dag lyfte Profeten(S) upp Imam Ali(A) på sina axlar så att han kunde krossa stengudarna i Kaba, samma dag beordrade han folket att svära trohet till Imam Ali(A), samma dag svor folket en andra trohetsed till Imam Ali(A) efter (lönnmordet) på (den tredje kalifen)Uthman. Det anländer aldrig en nyårsdag utan att vi (Ahl al-Bait[A]) väntar oss den Väntades(AJ) återkomst. Ni (araber) lyckades glömma bort denna dag medan iranierna har hållit fast vid den. (Sama’ wa Alam av Bihar al-Anwar, vol. 59, sid. 9143, tryckår 1967)

För mig är den ovanstående återberättelsen ett sätt för en av Guds representanter att informera muslimer om att inte alla värdiga högtider och anledningar till glädje behöver ha kommit i Koranen eller påbörjats av Profeten(S) i hans tradition. Ja, Islam är komplett men vi muslimer är långt ifrån fulländning så fastän Islam i sig inte behöver utvecklas eller anpassas efter tider så måste vi muslimer anpassa oss efter uppdateringar och utvecklas själva. Ju mer vi lyckas utvecklas desto närmare det islamiska konceptet fulländad människa lär vi nå. Men högtid behöver inte innebära att man är väldigt glad och leker lekar tillsammans, inte heller behöver man ens basera sin högtid på livet och dess skönheter enligt min livsuppfattning.

I måndags träffades jag och några andra muslimer och besökte en väldigt sjuk kvinna tillsammans. En kvinna som vid sidan om sin mångfaldiga cancerkonflikt även har lämnats helt ensam och på egen hand av samtliga bekanta, där vissa av de även önskar henne en plågsam död. Ens förnuft beräknar den höga sannolikheten att denna under 40 år unga kvinnan måste ha haft ett särskilt förflutet i negativ bemärkelse för att råka ut för alla dessa bedrövligheter. Nu ligger hon där på sin dödsbädd, tungt nedtryckt av sina ofantliga skuldkänslor för sitt för oss okända förflutna, neddrogad av lugnande medel för att undvika sina obemötliga kroppssmärtor, och olycklig av sin ensamhet.

Hon kanske kan jämföras med den oslipade diamanten som måste utsättas för tremendiös vånda, och genomgå en innerlig rening för hennes besudlade jag att föda den dolda skönheten inom henne till hennes Gud, Skapare och Herre. Samma sak kanske kan sägas om det förtryckta folket i Bahrain.

DET ÄR en plikt för er att strida och detta är förhatligt för er. Men det kan hända att något är er förhatligt och [ändå] är detta ett gott för er; och det kan hända att ni älskar något och [ändå] är detta ett ont för er – Gud vet, men ni vet inte. (2:216)

Jag vet inte, det enda jag vet är att jag mår bra av att påminnas om döden, då det får mig att avstå från denna värld med större självförtroende. Den tid jag och min fru har lärt känna den här unga drabbade kvinnan har jag även påmints om min första och hittills end liktvagning, vilket också fick mig att må bra och minnas min egna bräcklighet. Vem vet, kanske den här kvinnan blir min frus första liktvagning om hon nu överlever henne. Jag tog med mig samtliga bekanta som var med mig den dagen till kvinnan för att ge de alla min nowrouz gåva, vilket är den svidande påminnelsen om dödens nära boning och hur snabbt och enkelt vi kan hamna hos Gud, våran Herre.

Inna lillah wa inna ilaihi raji’oon - Vi kommen från Gud och vi åter gå till Honom!

PS. glad nowrouz till samtliga som tar till sig av Gudsdyrkan och lever rättskaffens.

En av många martyrer från det påtvingade Iran-Irak kriget

- Lever du, frågades han ovanifrån sin blodiga kropp.
- …Inte än. svarade han darrig i rösten. (Sultan Moradi)

 Och säg inte om dem som stupar [i strid] för Guds sak: ”De är döda.” Nej, de lever, fastän ni inte är medvetna om detta. (2:154)

Räds ej förmörkelser och bed till Gud, våran Herre så att vi må finna lugn i våra hjärtan. Det stämmer att det inte är skrämmande med en solförmörkelse för oss idag, men det har vi endast Gud att vara tacksamma till och Han skulle kunna ta bort detta inre lugn från oss. Hur som helst har en bror underrättat att det är solförmörkelse imorgon på morgonen, vilket i sin tur innebär att man obligeras utföra en inte alls för lång bön vid namnet salat al-ayat (tecknens bön).

Nedan följer ordentlig information om solförmörkelsen:

Partiell solförmörkelse 20110104
”Solen kommer att stå mycket lågt i sydöst under hela förmörkelsen. Den går upp kl
09.04 och då är förmörkelsen redan på god väg. Störst förmörkelse är kl 09.38 då solen står knappt 2° över horisonten. Cirka fyra femtedelar av solens diameter kommer att skymmas av månen. Förmörkelsen är slut kl 11.00 då solen står knappt 6° över horisonten.”

Bönens gång är väldigt simpel, man ber en två divisionsbön (rak’aat) varav varje division består av fem bugningar (rukuu). Innan varje bugning bör man recitera kapitel ingressen (surat al-fatihah) och en valfri surah (ex. surat al-ikhlas) och man kan välja samma andra kapitel varje gång. Man också välja att reciter en kapitel uppdelad i fem delar under första rak’aat och så göra samma sak under rak’aat om man nu kanske inte kan tillräckligt många kapitlar eller inte har ork att recitera samma kapitel varje gång. Slutligen går man ner på knän och sätter pannan mot marken (sujud) och fortsätter bönens gång med trohetsed (tashahud) och frid (salam) och avslutar den fulländad.

Om man inte utför denna bön under självaste förmörkelsens gång, vilket man måste göra, så måste man be den som senbön (ghadha). Må Gud, den Sublime, acceptera från oss alla och er alla.

Den kidnappade iranskan Shahrzad Mir-Qolikhan har varit i amerikanskt förvar i tre år, utsatt för barbariska tortyr- och kränkningsmetoder, orättfärdiga ultimatum och förskräckliga hotelser… dubbel standard så det ryker om det som vanligt när det kommer till väst policy!

Sarah Shourd, och hennes två andra spionkumpaner, har förvandlats till änglalika superkändisar i den intellekt-ockuperade västvärlden medan knappt ens majoriteten muslimer känner till människorovet av Mir-Qolikhan. I följande av E-Jihad svensköversatta ljudintervju av Press TV med henne hör man hur störd och utsatt hon har blivit som tortyroffer. Jag skall inshaAllah skriva ett längre inlägg om ämnet och jämföra väst med Iran, men jag kan väl bara påpeka något hon själv poängterar i sin intervju. Nämligen det att Sarah Shourd och hennes två manliga kompanjoner gjorde illegal intrång på iransk mark så att de slutligen greps av staten. Shahrzad blev däremot inbjuden till USA av amerikanska staten för framtida ”statsaffärer” och var alltså helt oskyldig och råkade bara vara en tidigare fru till en misstänkt för utsmuggling av mörkerseende glasögon. Svenskiraniern KMR har också bloggat om fallet. Detta är inget som muslimer, antisionister eller rakt av de med empati, sympati och medkänsla borde låta slingra ur deras grepp så här enkelt. Alla borde vi skriva om detta så att ännu fler informeras om hennes orättvisa fall. Samtidigt har inte de annars väldigt aktiva internationella människorättsorganisationerna såsom Human Rights Watch och Amnesty International, som så hjältemodigt kritiserar Iran för minsta lilla händelse, varit på i fallet. Såvitt jag vet har man inte ens hört ett enda knyst från de vad gäller hennes bortglömda och spårlöst försvunna rättigheter?

Och Jesus, Marias son, sade: ”Gud, vår Herre! Låt en måltid från himlen sänka sig ned till oss; den skall bli en högtid (’iidan) för oss, för den förste och den siste, och ett tecken från Dig. Och försörj oss [med det som vi behöver]! Du är den bäste Försörjaren.” (5:114)

Jesus Messias ber Gud, den Upphöjde, om den himmelska måltiden

Profeten Jesus lärjungar (Hawariyyoon), frid över honom och de rättfärdiga bland hans följe, frågade honom: ”Jesus, son av Maria! Kan din Herre låta ett bord [dukat till måltid] sänka sig ned till oss från himlen?”, till vilket han svarade: ”Frukta Gud, om ni har sann tro!” (5:112) av tre skäl.

1) De kallade honom via hans förnamn och inte en av hans ärade gudagivna titlar vilket tyder på lite av en respektlöshet.

2) De frågade ifall Gud ”kan” vilket betyder att de i själva verket undrade om huruvida Gud är kapabel eller ej istället för att med säkra hjärtan fråga ifall Gud ”vänligen beviljar” de måltiden.

3) De sade ”din Herre” istället för ”våran Herre”. Så Jesus, frid över honom och hans jungfruliga mor, svarade med ”Frukta Gud, om ni har sann tro!”.

Sedan sade de: ”Vi vill smaka [en sådan måltid], så att våra hjärtan får ro och vi får veta att det som du har sagt oss är sanningen, och så att vi kan vara dina vittnen.” (5:113)

Och Jesus, Marias son, sade: ”Gud, vår Herre! Låt en måltid från himlen sänka sig ned till oss; den skall bli en högtid (’iidan) för oss, för den förste och den siste, och ett tecken från Dig. Och försörj oss [med det som vi behöver]! Du är den bäste Försörjaren.” (5:114)

Jag menar inte att gå in på berättelsen om Jesus, frid över honom och de hans, ur ett islamiskt perspektiv. Hellre vill jag nämna och förklara ordet högtid (’iid) som nämns i versen ovan, sedan får jag skriva om självaste Profeten Jesus och hans lärjungar lite mer fördjupande vid ett senare tillfälle inshaAllah.

Ordet ‘iid (عِید), som härstammar från ‘ood (عُود) vilket betyder ”återvändo” eller ”att återvända”, nämns en enda gång i den heliga Koranen och står till synes för högtid. Eftersom skapelsen ursprungligen är ämnad för perfektion och för att sträva efter att uppnå perfektion får ordet ‘ood betydelsen ”att återvända till perfektion” vilket då är att skära sig loss från all världslig begränsning för att kopplas till den transcendentala linan, som är Guds rep. Nu får vi lägga in denna upphöjda betydelse i dess av Självaste Gud utvalda vers för att få oss en fascinerande slutsats gällande högtider. För slutsatsen måste vi använda oss av verserna 114 och 115 i kapitel 5.

Och Jesus, Marias son, sade: ”Gud, vår Herre! Låt en måltid från himlen sänka sig ned till oss; den skall bli en högtid (’iidan) för oss, för den förste och den siste, och ett tecken från Dig. Och försörj oss [med det som vi behöver]! Du är den bäste Försörjaren.” Gud svarade: ”Ja, Jag skall låta denna [måltid] sänka sig ned till er, men om efter detta någon av er förnekar [tron] skall Jag låta honom utstå ett straff som ingen i hela världen fått utstå.” (5:114-115)
Om vi nu tänker oss vad dessa två verser säger ser det mer eller mindre ut så här:

Gud åkallas för att skänka Jesus och hans lärjungar en himmelsk måltid, vilket skulle motsvara en högtid, fest. Gud beviljar åkallelsen och skänker måltiden ner till honom och hans lärjungar men tillkännager att med denna högtid följer det ansvar och plikter. Om de hädanefter skulle bli icke-troende i Gud skulle de straffas hårdare än hur andra någonsin straffats. Så, när vi väl kombinerar betydelsen i dessa två verser med slutsatsen på vad ordet ‘iid i dess ursprungliga form betyder får vi väl fram att med firande och fest för Gud följer även ansvar att fullfölja ens plikter gentemot Honom. Vi återvänder alltså till den ursprungliga perfektionens upphöjda stadie, när vi gått igenom början på den välsignade Hajj månaden dhi’l-hijjah och uträttat en pilgrimsfärd till Guds Hus (beitullah), vare sig det blir geografins kaba eller hjärtanas kaba (ens inre kaba), så ska vi ha gått igenom en ansträngande och betydelsefull utvecklingsprocess och därmed förändrats ifrån vår tidigare skede och återvänt till ett mer fulländat jag med ankomst till vår vanliga tid och värld. Vi återvänder till den ursprungliga perfektionens upphöjda stadie, när vi tagit oss igenom den välsignade fastemånaden ramadhan (shahr ramadhan) och har fastat magen, såväl som tungan, ögonen och begären i trettio dagars tid, och återvänder tillbaka till den flyende tiden med förändrad karaktär, med större insikt om livet, med starkare relation med och intensivare kännedom om Ljuset inom oss. ”Högtiderna finns i fyra slag; fitr, adha, ghadir och fredagar” (bihar al-anwar, vol. 86, sid. 279; vol. 89, sid.276; vol. 98, sid. 351)

Då kan vi väl börja med att sträva efter fulländning i synnerhet under dessa fyra tider. Det är bara en början, lyckas vi väl ta oss förbi de lägsta nivåerna av världslighet och onödighet så är det en gigantisk åstadkommelse. Så får vi kämpa på hårdare och hårdare. Först då hör och begriper vi liknande citater som när Imam Ali, frid över honom och förbannade vara hans fiender, sa ”Och varje dag som Gud ej trotsas är en högtid” (nahjul balagha, visd. 428) eller ”idag är för oss en högtid, morgondagen är för oss en högtid och varje dag där vi ej trotsar Gud är för oss en högtid.” (mostadrak al-wasa’il, sid. 154, återbr. 668/8)

Då blir det en ständig och kontinuerlig utvecklingsprocess i kampen att förvandlas till den perfekta människan!

Al-hamdulillah wa lillahi’l-hamd. Subhanallah. Gud är prisad och upphöjd, prisad är Gud för den magnifika offer-högtiden (’iid al-adha).

En av de vackraste och mest berörande serier jag sett i mitt liv är den iranska tv-serien Yusufe payambar. Enligt Koranen är hans livshistoria den bästa av berättelserna. Så sant som sagt är den väldigt vacker och iranierna har verkligen lyckats med denna serie som en högst andlig och irfanisk serie med spektakulära skådespelare.

En av mina många favoritscener i denna 45 avsnitt långa serien är slutet på avsnitt 42 där den av sorg förblindade profeten Jakob, frid över honom, bemöts av uppenbarelsens ängel, Gabriel, frid över honom, och de har en konversation gällande sann kärlek, som även hänvisar till medling (tawassul).

- Salute to Prophet Jacob
- Oh Messenger of God, the Angel of Revelation, you’re welcome. Do you see how I suffer from the abscense of my Joseph, Do you see my ruined life?
- Jacob, who created Joseph?
- The Creator of all worlds, the Great God!
- How many children do you have, other than Joseph?
- I have twelve children including my daughter Dineh.
- You cry this hysterically for a child who has so much as twelve substitutes, Jacob?
- None of them are substitutes to Joseph, Joseph is unique.
- Only God is unique!
And Joseph is the mirror image of God, by looking at him I could see the beauty of God and His manifestation.
I’ve lost the very mirror in which I used to see God.
- All beings are reflections of the beauty of God and His manifestation, just take a look around you.
- But not all beings are the Helpers of God, Joseph was the Helper of God, I’ve lost the very mirror image of God who had authority over me.
- How do you know that he has authority over you?
- For he himself saw me prostrating (genuflecting) to him in a dream.
- God is zealous, you have but one heart Jacob, a heart can not conatin two loves!
- Oh my God, I apologise if I’ve cried and mourned too much for Joseph.
I repent, I repent, I looked upon Joseph as the substitute of God, not the partner.
- Jacob, do you know when it was God gave Ishmael back to your forefather Abraham?
- When God sent him a sheep to be sacrificed instead of Ishmael.
- No, it was when Abraham prepared to sacrifice his Ishmael for the sake of God, that Ishmael was given back to him.
- Yes, yes that’s true. I have not sacrificed my Ishmaels yet. Maybe that’s the very reason why I haven’t met Joseph just yet. Oh, I’m ashamed, I’m ashamed. But I swear by the Only God that I’ll let go of them both from now on, and that God is sufficient for me.
- After every hardship there is tranquility. This may be the end of your pain and the restart of your peace of mind and the end of the separation.
- How could I be certain?
- Listen up, ask about Joseph and the incidents in Eqypt!
Then you shall find your ray of hope.
- Messenger of God, oh Angel of Revelation, where are you?
My God, from now on I’ll only confide and open my heart to you alone, it is because of You that I love Joseph. Without You he is nothing. My Lord, my Lord, I worship You and from You alone I seek help. Joseph was the mirror reflection of Your beauty, and I only look at it to see You. A mirror alone is not worth seeing. If I love Joseph it is to experience Your love, otherwise You are my only beloved One. By loving Joseph I could understand love. Now I’ll forget him to obtain my real love. My God, my God, Joseph is a bridge with which to reach You.

Vad mer behövs för att få smak på Livets sötma?

Å ni troende! acceptera det som Gud och Hans Sändebud kallar er till, vilket skänker er liv. (8:24)

Häromdagen då jag läste den heliga Koranen ur den åttonde kapiteln mötte jag på en vers, en salig vers som får tårarna att forsa, en vers vars mening är väldigt vacker och djup. Jag påmindes sedan om att jag ett tag tidigare hade lyssnat till ett tal av ingen mindre än den stora mystikern och martyren Murtadha Mutahhari, må Gud(SWT)1 vara hans själ nåderik, där han utgjorde en exeges på just denna vackra vers.

- Vilken vacker, välskapt, storslagen och vid fras denna är… å ni som följer tron, och som troligtvis har accepterat detta Sändebud(S).2 Åtnjut hans kallelse, vars innehåll skänker er liv! Ser ni, Islam talar alltid om liv och det att leva…

Ayatollah Qera’atis Exegesis:

Kommentaren av Hojjat’ol-Eslam wa’l-Moslemin Haj Sheikh Mohsen Qera’ati som har skrivit och publicerat Tafsir-e Noor exegesen uttolkar följande från (8:24).

- يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ اسْتَجِيبُواْ لِلّهِ وَلِلرَّسُولِ إِذَا دَعَاكُم لِمَا يُحْيِيكُمْ وَاعْلَمُواْ أَنَّ اللّهَ يَحُولُ بَيْنَ الْمَرْءِ وَقَلْبِهِ وَأَنَّهُ إِلَيْهِ تُحْشَرُونَ {24}
ya ayyuhal-ladhina amanu estajibu lillahi wa lir-rasuli idha da’akum lima yuhyikum wa a’lamu inna allaha yahulu bain’al-mar’i wa qalbihi tuhsharuna
- Å folket som har fått sig tron! När än Gud och Sändebudet kallar er till det som skänker er liv, åtnjut det och ha vetskap att Gud befinner Sig emellan er och era hjärtan och till Honom är er slutdestination. (8:24)

Punkter:

Liv (hayat) har olika former;

1. Liv (i form) av naturen. اِنَّ الله یُحیی الارض بعد موتها - inna allahu yuhyi’l-ardh ba’d mawtoha
- Gud skänker jorden liv (efter dess död).3

2. Liv (i form) av villebråd. لَمُحیِ اَلمَوتیَ – lamuhyi’l-mawta
- Gud skänker de döda liv.4

3. Liv (i form) av intellekt. مَن کَانَ مَیتا فَأَحیَینه - man kana maitan fa’ahiainah
- Den som var död och Vi skänkte honom liv.5

4. Liv (i form) av evighet. قدَّمتُ لِحَیَاتِی - qaddamtu lihayati
- ”Om jag bara hade skickat något i förväg för mitt liv.”6

Målet med det liv som framkommer i och med profeternas(A)7 kallan är ej villebråd livet då den sortens liv förekommer även utan profeternas(A) kallan, utan målet är ett intellektuellt liv, förståndigt och ovärldsligt, moraliskt och samhälleligt och innebär egentligen livet ur alla dess aspekter och vinklar. Däremot finns det en möjlighet att just denna vers menar att uppmana till heligt krig (jihad) då verserna omkring den handlar just om det heliga slaget vid Badr.

Människans liv finns i tro och rättfärdig handling, och Gud(SWT) och profeterna(A) har kallat folk till just det livet. {دَعَاکُم لِمَا یُحیِیکُم} Lydnad gentemot deras befallningar är lösenordet till ett rent och bra liv, till den grad att vi i en annan vers läser: {مَن عَمِلَ صَالِحَاً مِّن ذَکَرٍ أَو أُنثَی وَ هُوَ مُؤمِنٌ فَلَنُحیِیُنّهُ حَیَاةً طَیِّبَةُ} - man ‘amila saaliham-min dhakari au untha wa huwa mu’minu falanhiyannahu – Den man eller kvinna som gör gott och lever rättskaffens och som har tron skall Vi skänka ett gott liv.8 Och enligt sunnitiska som shiitiska källor är ett av villkoren till ett bra liv, åtnjutandet av Profetens(S) röst i frågan Ali ibn Abu Talibs(A) och hans Ahl-e Baits(A) styre.9

Det avstånd och mur Gud(SWT) utgör mellan människan och hennes hjärta är kännetecken på Guds(SWT) rådiga förmyndarskap överallt och Hans kapacitet att omfatta alla varelser, och att styrka och lycka är från Honom. Han är oss närmare än halspulsådern10, dessutom ligger själens såväl som intellektets verksamheter i Hans Hand, och vore det ej för Hans välvilja skulle människan aldrig ha insett giltigheten bekräftad och ogiltigheten annullerad. I återberättelser från Imam Sadiq(A) har vi underrättats att ett av exemplen på hur Gud utgör en mur mellan människan och hennes hjärta är det att utplåna och besanna; utplånande av otro (kufr) och besannande av tro (iman), utplånande av ovarsamhet och tvivel och besannande av erinran och säkerhet.

Vid ett annat tillfälle har samma mästare konstaterat att – Gud tillåter ej att människan ser falskhet (batil) som sanning (hagh).11 Vidare har han även sagt att – ibland vill människan åt något med örat, ögat, tungan eller handen, men gör hon väl det finner hon ej samklang med hjärtat sitt och förstår därmed att det hon ville ha inte egentligen var hennes rätt.12 och det finns en möjlighet att skapandet av mur refererar till döden.

Buden:

1. Villkoret för sannerlig tro är godkännandet av Guds och Sändebudets(S) kallelse.
{یَا أَیُّهَا الَّذِینَ آمَنُوا استَجِیُبوا لِلَّهِ و لِلرَّسُول}

2. Guds(SWT) och Sändebudets(S) kallelse innefattar en och samma sanning och innebörd. Han sa {دَعَاکُم} och inte {دَعوَاکُم}

3. Guds(SWT) och profeternas(A) riktning är det verkliga livet, och att avstå är mänsklig död.
{دَعَاکُم لِمَا یُحیِیکُم}

4. Samtliga profeters(A) kallelser och befallningar, även jihad, ger individen och samhället liv.
{دَعَاکُم لِمَا یُحیِیکُم}

5. Har man tro på Guds(SWT) existens och vida omfattning, avviker man ej bort från kallelsen.
{استَجِیبوا… یَحُولُ بَن المَرءِ وَ قَلبِهِ}

6. Medan vi ännu inte har förgått och har möjligheten bör vi åtnjuta sanningen. (Det att Gud(SWT) är en mur mellan människan och hennes hjärta refererar till döden)
{استَجِیبوا… یَحُولُ بَن المَرءِ وَ قَلبِهِ}

7. En troende bör varken känna sig storslagen (för sin utvalda väg) eller liten inför de icke troende (kuffar), ty hjärtana ligger i Guds(SWT) Hand och Han är hjärtanas Segrare (muqallib al-qulub).
{یَحُولُ بَینَ المَرءِ وَ قَلبِه}

8. Det finns ingen som helst ursäkt till avvisandet av den absoluta monoteismen (tawhid) och Guds(SWT) unika enväldighet.
{یَحُولُ بَینَ المَرءِ وَ قَلبِه} Ty absolut monoteism är något intuitivt (fitrah).13

9. Inte en enda tanke och idé förekommer inom människan utan att Gud(SWT) har full vetskap om den.
{یَحُولُ بَینَ المَرءِ وَ قَلبِه}

10. Gud(SWT) är människan närmare än något annat, t o m närmare än det egna hjärtat.
{یَحُولُ بَینَ المَرءِ وَ قَلبِه}

11. Vare sig vi vill eller ej kommer vi samtliga att stå till svars, så låt oss ge profeterna(A) ett positivt svar.
{استَجِیبُوا لِلَّهِ و لِرَّسُولِ… إلَیهِ تُحشَرُون}

Martyr Mutahharis Exegesis:

Click here to view the embedded video.

Å ni troende! acceptera det som Gud och Hans Sändebud kallar er till, vilket skänker er liv. (8:24)

- Vilken vacker, välskapt, storslagen och vid fras denna är… å ni som följer tron, och som troligtvis har accepterat detta Sändebud(S). Detta Sändebuds(S) handlingsplan vars innehåll skänker er liv, åtnjut handlingsplanet!

Ser ni, Islam talar alltid om att leva livet. Vad har detta Sändebud(S) medfört till er?
Han har fört med sig liv, han har fört med sig (programmet för er) att leva, ni är för tillfället döda, bara det att ni inte begriper det själva. Underkasta er denna saliga fysiker, (ge er hän till) denna livets fysiker så får ni se hur han blåser liv i er. Vad innebär livet egentligen?

Livet innebär syn och förmåga, skillnaden mellan döda och levande är dessa, och ju starkare synen och förmågan blir desto mer liv har man. Hur kommer det sig att vi kopplar Gud(SWT) till ordet den Levande (al-hay)?

Allah är den som det ej existerar någon gud förutom, Han är den Levande, den Bestående. (2:255/3:1)

Eller vid ett annat tillfälle säger vi att Han är den Levande som ej dör. (Duaa)

Varför kallar vi Gud(SWT) för Levande?

Är det så att liv innebär att det finns ett hjärta och något blod, det att ett hjärta pumpar?

I denna innebörd lever ju inte Gud(SWT), alltså Gud(SWT) har ju inget hjärta, Gud(SWT) har inga ådror, Gud(SWT) har ingen kropp och inget blod finns för att pumpas runt i Hans kropp. Innebär liv kanske det att andas, det att andas in och ut?

Nej, detta är inte vad liv innebär, egentligen är inget av dessa vad liv innebär, för oss är dessa villkoren för att leva inte självaste livet. Självaste livet är syn och förmåga, kunnighet och kapacitet. Vi kallar Gud(SWT) för den Levande och den absolut Levande för att Han är den absolut Vise och den absolut Kapable. I den bemärkelsen kallar vi Gud(SWT), den upphöjde och välsignade, för den Levande att livets samtliga kännetecken uppkommer inom Honom. Han är Vänligheten, Välsignelsen, Han är Medkänslan, Han är Barmhärtigheten!

Så vad betyder då levandet?

Det betyder visdom och kapacitet. Å ni troende! acceptera det som Gud(SWT) och Hans Sändebud(S) kallar er till, vilket skänker er liv. Islams handlingsplan är vetskap och förmåga, det samma handlingsplanet har Islam visat under sekler, som handlar om kunnighet och förmåga. Alltså är den idén, det tankesättet vars resultat inte är kunnighet ej från Islam. Det tankesättet vars resultat inte är förmåga är ej från Islam.
(Martyr Murtadha Mutahhari, Koran-exegesis, kap. 8, ver. 24)

Fotnoter:

 1. سُبحَانَهُ و تَعَالَی – subhanahu wa ta’ala - perfekt och upphöjd äro Han.
 2. صلّی اللهُ علیهِ و اله و سلّم - Sallallahu alayhi wa alehi wa sallem - Guds välsignelser över honom och hans familj, och frid.
 3. Den Heliga Koranen, kap. 57, ver.  17
 4. Den Heliga Koranen, kap. 41, ver.  39
 5. Den Heliga Koranen, kap.  6, ver. 122
 6. Den Heliga Koranen, kap. 89, ver.  24
 7. عَلَیهِ الّسَلَام - alayhi as-salam – frid över honom.
 8. Den Heliga Koranen, kap. 16, ver. 97�
 9. Tafsir-e Furqan
10. Den Heliga Koranen, kap. 50, ver. 16
11. Bihar al-anwar, vol. 5, s. 205
12. Tafsir-e Noor ath-Thaqalayn
13. Tafsir al-Mizan

Namn: Fatimah bint Musa
Far: Musa al-Kadhim
Mor: Najmah Khatun
Titel: Ma’sumah (f. oskyldig)
Födelsedag: 1 Dhi’qa’deh 173 e.H
Födelseplats: Medina, Arabien
Dödsplats: Qom, Iran
Gravplats: Qom, Iran

Ett Föräldralöst flickebarn

Hennes far Musa ibn Ja’far al-Kadhim, välsignelser över honom, uppnådde martyrskap redan då hon var blott flickebarnet, vilket resulterade i att hennes äldre bror Ali ibn Musa ar-Ridha, frid över honom, blev hennes förmyndare och försörjde och tog hand om henne.

I Broderns Vårdnad

År 200 efter hijrah tvingades hennes äldre bror slutligen av Abbasidkalifen Ma’mun i exil och han beslöt sig för att bege sig till den iranska provinsen Khorasan ensam. Ett år efteråt då Bani Hashim (Hashims ättlingar) fann sig för sanktionerade och utfrusna av den dåvarande kalifens makt begav hon sig med sina halvbröder och deras barn ut på en resa mot Khorasan i ängslig hopp om att slutligen få återförenas med sin storebror vars både mor och far var samma. Igenom resan mötte hon på stora skaror människor i byar och stor- och småstäder, ute på landsvägar och i öknen, hon passade på och följde sin i generationer uppåt faster Zeinabs fotspår och predikade för de hon träffade på om sin familjs tragiska levnad och hur de hade förtryckts av kalifen och om hur den samma Ahl-e Bait som härstammat från den välsignade Profetens(S) dotter Fatimah Zahra, för vars skull kapitel överflöd (surah al-Kawthar) uppenbarats, var ovikliga i sin kamp och stånd mot kalifernas förtryck och orätt. Hennes beslutsamma drag ledde självklart till att sympatisörer till kalifatet bestämde sig för att sätta stopp för den heliga karavanen. Ma’sumah anlände ej längre fram än staden Saveh innan hon stoppades av Abbasid erans lakejer och fick krig förklarad mot sig. Nästan samtliga manliga medresenärer ur hennes släkt dödades och enligt vissa lite svagare källor skall även hon själv ha förgiftats av sina obarmhärtiga fiender.

Qom

Efter attacken vart hon sjuk och svag, och då hon insåg att hon inte skulle klara sig till Khorasan beslöt hon sig att ta sig till den heliga staden Qom. Hon frågade invånarna i Saveh hur långt avståndet mellan Saveh och Qom var och de gav henne ett svar, sedan så bad hon de att transportera henne dit då hennes far Imam Musa ibn Ja’far al-Kadhim hade berättat för henne under hennes barndom om hur Qom var deras hängivna shi’iters center. När Qoms respekterade fick nys om att hon skulle anlända dit gav de henne en varm välkomst och tog väl hand om henne. Omkring 23 rabi’ul awwal år 201 efter Hijrah anlände hon till Qom och hennes kamel satte sig på knä inför den hängivna sympatisören Musa ibn Khezrejs bostad vilket fick honom att väljas ut till hennes ärevördiga hjälpare. 17 dagar levde hon i den staden fullsatt i Gudsdyrkan och beklagan till Gud om hur hennes bror och familj hade bemötts av deras omgivnings värld. Platsen där hon ägnade sig åt dyrkan förvandlades sedan till en helgonsplats (makan-e ziyarat) vid titeln beit’on-noor.

Bortgång i Ensamhet

Enligt lite starkare källor gick hon hädan den tionde rabi’uth-thani medan svagare källor påstår det ha varit den tolfte istället. Efter hennes bortgång tog de henne till ett område som under den eran låg utanför Qom vid namn Bagh-e Babelan. Men eftersom hon inte hade någon nära anhörig som var hennes mahram (en som Islam skulle tillåta tvätta hennes lik) vart folket fundersamma om hur de skulle uträtta kroppstvagningen. Prescis efter det att de i ett hopplöst tillstånd bad hennes hjälpare tvaga henne såg de två vitklädda personer med niqab över sina anleten rida mot de, en vuxen man och en liten pojke. De två vitklädda gick av sina hästar och folk klev åt sidan, de gick in i graven, tvagade henne och uträttade alla resterande dåd för att sedan begrava henne och utan att förklara något för någon hoppade de upp på sina hästar och red därifrån lika hastigt som de tidigare red dit.

De Imamföddas ”Mästarinna”
Av samtliga icke-felfria barn till de felria imamerna, frid över de, är hon den mest kända och varmast mottagna bland shia muslimerna. Detta beror självfallet på att hennes person har talats mest om i återberättelser än andra imamfödda.

En följeslagare till Imam Sadiq, frid över honom, begav sig en dag hem till Imamen och då Imam Sadiq såg ut att ha en dialog med sitt nyfödda barn chockerades han.
- Samtalar du verkligen med ditt spädbarn å Imam, frågade lärjungen Imam Sadiq.
- Även du kan få stiga fram och tala med med honom om du så önskar, svarade Imamen.
- Sedan närmade jag mig spädbarnet och sa fridshälsning till barnet, han svarade min fridshälsning och sa: ”Ändra ditt nyfödda dotters namn från det som du redan givit henne ty Gud är fientlig gentemot det namnet, rapporterade lärjungen och fortsatte sedan.
- Spädbarnet syftade till den dotter Gud precis hade välsignat mig med som jag då hade döpt till Homeira. Jag förundrades alltmer över de faktum att spädbarnet inte bara talade till mig eller hade kunskap om det dolda (’ilm al-Gheib), utan rättade även till mitt fel (nahi ani’l-munkar) varav Imam Sadiq väckte mig ur mina chockerade sinnens tankar och lugnade ner mig än en gång.

- Räds ej! Mitt detta barn går vid namnet Musa och via honom skall Gud välsigna mig med en flicka vid namn Fatimah. Hon kommer att begravas i staden Qom och den som än besöker hennes viloplats och ber om förmedling får paradiset förklarad obligatorisk för sig.
(Minhaj ad-damu’, s. 441 & Ma’sumah, Den Andra Fatiman, s. 131)

I en annan återberättelse skall han redan innan Imam Musas födelse ha sagt: Snart så skall en flicka från mina söner vid namn Fatimah begravas där (i Qom), och den som än besöker henne (och ber om förmedling) får paradiset förklarad obligatorisk för sig.
(Bihar al-Anwar, vol. 6, s. 117 dar’ul-Kutub al-Islamiyyah & Dar’ul-Ahia’ at-Tarath’ul-Arabiiye, vol. 99, s. 267, å-nr. 5)

Enligt vissa lärdas uttalanden tros de två vitklädda ha varit hennes storebror Imam Ridha och hans då 6 åriga son Mohammad ibn Ali al-Jawad. Och år 254 e.H anlände Imam Jawads dotter Zeinab till Qom för att bygga upp sin storfasters viloplats.

- Och säg inte om de som stupar (i strid) för Gud: ”De är döda.” Nej, de lever, fastän ni inte är medvetna om detta.

Så vad kan få oss att förstå vad de blodiga laleh blommornas bortgång innebär?

Hur de vecklar ut sig och likt fjärilslarver måste dess första uppenbarelse dö för dess sanna inre skönhet att dofta och inspirera omgivningen.

För- & efternamn: Seyyed Mohammad Sheikh’ol-Islam
Födelseplats: Baneh
Födelsedatum: 1/3-1315 (23 mars år 1936)
Dödsorsak: antagonistiska agenter

Al-Faqih al-Mojahid ash-Shahid al-Haj Mamosta Mohammad Sheikh’ol-Islam

Mohammad Sheikh’ol-Islam föddes i ett religiöst och anständigt hus. Hans far som var en av de stort ärade rättslärda bland Irans sunniter, Mohammad Sheikh’ol-islam, uppfostrade honom i enlighet med ett islamiskt levnadssätt. 13 generationer ur hans förfäder uppåt sägs ha fullsatt sig i religionens lära, medans 7 generationer är dokumenterade. Mohammad Sheikh’ol-Islam lärdes upp av Kurdistans stora rättslärda i islamologi (Uloom-e Eslami) och dess fiqh.

År 1957 började han sina studier inom Shafi’i-skolan hos den avlidne professorn och Imamen Mollah Baqir, vilket ledde till att han valdes av de lokala rättslärda i Kurdistan till islamisk jurist (faqih) och även till rektor över Afta-rådet. Han agerade i 20 år som borgmästare till den lilla staden Saqz och i sex år var han Shafi’i lärare i Teherans universitet i Fiqh och Usool-e Fiqh. I 15 år lärde han ut shafi’itiska rättslärda i den kurdiska staden Sanandaj varav flertalet av de skall ha blivit till dagens stora rättslärda inom sunni Islam i Iran. 12 ytterligare år lärde han ut i diverse universiteter i kurdiska områden och regioner. I synnerhet hade han stort tycke för ledaren över den islamiska republiken.

För sin hängivenhet gentemot en islamisk enighet och sin lojalitet och kärlek till juristens styre (velayat-e faqih) martyrerades han den 27 i månaden ramadhan (17 september 2009). Han mördades i Seyyed Qotb Sanandaj moskén efter solnedgångsbönen (salat maghrib) av en grupp oidentifierade antagonister via skottlossning i huvudet. Han begravdes i begravningsplatsen Sheikh Mohammad Baqir Sanandaj.

En torsdag efter Molla Mohammads martyrskap höll president Ahmadinejad ett tal om den storslagna sunniten som hittills varit en av de få ledarna i Iran som har vågat sig att stå upp mot den sionistiska hycklareliten, och även förespråka sann islamisk enighet i sådan nivå som det finnes vara möjligt.

Han beklagade sorgen till Irans kurder och ett utdrag ur hans hjärtliga tal följer här nedan.

- I Guds namn, den Nåderike Förbarmaren
 

”Och betrakta inte dem som fallit i kampen för Guds sak som döda. Nej, de lever [och] Gud sörjer för dem.” (3:169)

Islamofobernas mördande hand och antagonisterna till det islamiska Irans storslagna enighet har än en gång blottat sin mordiska illvilja, (denna gång) på området vars kännetecken är Irans blodiga laleh blommor, den älskvärda Kurdistan.

I och med martyrerandet av det kurdiska folkets (och iranska sunniternas) omtyckta representant hos expertrådet (majles-e khobregan), Mamosta Haj Sheikh Mohammad Sheikh’ol-Islam, som gav sitt välsignade liv åt att tjäna saliggörelsens religion Islams rättslagar, vidare för att lära ut föredömlig uppförande, helig rättssystem, djupare tolkning av innebörden i Guds Ord och islamisk jihad i korrekt anda. Jag riktar min fulla uppmärksamhet till Ledaren, det hederliga iranska folket, eliten hos det religiösa folket, och muslimerna såväl som andra fria själar och beklagar denna sorg.

(Jag svär) vid den absoluta övertygelsen att inte nog med att detta listiga drag inte kommer att hålla mot det enade Irans utveckling, civilisation och hängivenhet gentemot Islams underbara rättssystem, utan det kommer även att bidra och orsaka gigantisk förstärkning av trädet till den islamiska revolutionen också.

Låt antagonisterna veta, och det hederliga och tappra kurdiska folket vara totalsäkra att denna nationens medsyskons fullt kapabla armar kommer att avslöja och förödmjuka de personer och grupper som låg bakom mordet i framtiden. Den islamiska republiken både beklagar sorgen och gratulerar martyrskapet till det kurdiska folket, och utnämner även dagarna fredag och lördag till att sörja dessa två martyrer, och personligen skall jag själv såväl som andra nyckelfigurer sörja med er (i dessa två dagar).

Det var den 22 bahman (11 februari) och i avsikt att fira den islamiska revolutionens framgång i Iran i dess årsdag åkte jag och några bröder från Uppsala tillsammans till stockholm till Imam Ali-moskén. Väl framme beslutade vi för att parkera bilen ett tag ifrån självaste moskén och promenera den resterande biten dit för att undvika att ett förargat islamofobiskt folk skulle göra mos av den. När vi var nära moskén promenerade en grupp unga iranska tjejer och killar förbi oss och ena killen sade på persiska – pedarsokhteha sefaratiyan. Att en sådan person som vanligtvis inte vågar yttra sig något alls om någon överhuvudtaget fick mig plötsligt att vilja slå ner honom, visa hur trött jag är på icke-muslimernas förtryck och deras vaga hållning. Jag svarade hans eget ord mot honom och när han stannade upp insåg jag att det inte vore islamiskt korrekt, jag lät det vara.

Vi anlände fram till den arga skaran Gudahatare, eller som alltid poängterar sin falska kärlek till Gud men som aldrig vill följa Hans föreskrivna väg.

- Det är inte vad du gör som spelar roll, det är vad du känner innuti – som det heter.

En kvinna i skaran skrek – Hezbollah – och alla började skrika och kasta isbitar och medan jag filmade allting stod en man precis bredvid en av poliserna och fotograferade oss medan en annan bredvid honom filmade oss. En ung kille från huliganskaran kvar på vår sida, konstigt nog hade polisen ej stoppat honom och när vi trädde fram började han skrika och knuffa luften. Det fick alla andra att också knuffa luften för att visa sin avsky. Polisen i sin nervositet och tro att kunna lösa situationen började knuffa på oss muslimerna påståendes att jag provocerade de galna huliganerna. Jag förstår honom.

Hursomhelst tog vi oss slutligen förbi den skaran för att komma fram till nästa. Där stod polisbilar parkerade på ett bockerande vis för att förhindra att någon tar sig in med bil till moskén. Där fanns ett fåtal poliser med polishundar, tiotals var de i sina minibussar avvaktandes efter någon katastrof att inträffa. Så snart jag var framme vid blockaden frågade en kvinnlig polis ifall jag var ok och två ansvariga för moskén fanns på plats med henne och godkände mig och en annan broder då vi två hade hamnat lite bakom vår Uppsalagrupp.

När vi godkändes lät de oss träda in och vi anlände till moskén framtomt. Omringade av poliser och utanför polisskaran en grupp frusna islamhatare. Den kvinnliga polisen bad brodern som var med mig att ta ner den iranska flaggan.

- Ja där rök vår yttrandefrihet, sade jag ironiskt.

Den kvinnliga polisen kom fram till mig och bad om ursäkt och berättade att de enbart försökte lösa situationen. Att de inte ville att exiliranierna skulle försöka bryta sig in. Hon ansåg att vi borde ha rätten att stå för den grupp vi ville och att det är just var demokrati innebär men det att en grupp exiliranier har bortrövat den demokratiska egenskapen från svenskarna var hon väl medveten och sorgsen över. Tidigare på dagen hade två iranier arresterats vid ambassaden, en för brott mot knivlagen och den andra för våld mot tjänsteman då han hade träffat en polis i ansiktet med en isbit.

Jag förstår henne.

Väl inne i moskén bemöttes vi av liksinnade, muslimska medbröder och alla var där för att fira den glädjerika dagen. Samtliga skakade händer och konverserade med leénde på anletena och gratulerade varandra för den dag då muslimerna fick sig en verklig motståndsfaktor i rörelse – den islamiska republiken i Iran. Jag tog mig till tvättrummet och tvagade mig inför solnedgångsbönen (salat ol-maghrib). Medan jag utförde den islamiskt rituella tvagningen (wudhu) vandrade det in en ung man med iransk härkomst, passerade förbi mig och in i en av toaletterna liggandes i kanten av tvättrummet. Efter en kort stund trädde han ut därifrån, ställde sig bredvid mig, satte på vattenkranen och började tvätta händerna. Jag analyserade.

Mager, ca 20 år alt. litet yngre, ur islamiskt perspektiv väldigt onormal skägg, lite George Michael schanger i det, inga drag av nervositet alls, typisk Väst-influerad iraniers frisyr, allmänt en som brydde sig om tillgjord egenskönhet.

Så vred han på kranet så att vattnet stängdes av. Han passerade förbi tittandes mot marken med ett fult grin på anletet, något av ett hånflin. Efter att han trätt ut från tvättrummet märkte jag min ring saknas och gjorde något jag enligt mina minnen aldrig tidigare gjort, jag gick ikapp honom och kallade honom till mig. Han följde mig till tvättrummet och fick höra mig tala om min försvunna ring. När den väl hittades bad jag honom om ursäkt för missförståndet och skämdes för att ha misstrott honom och inom mig anklagat han. Han accepterade min ursäkt och gav sig ut igen. Jag letade upp honom på nytt och började ett samtal med honom. Plötsligt vart han innerligt intresserad av mig och påbörjade nästan ett korsförhör. Han undrade ifall jag arbetade med ambassaden, ifall jag bor i moskén och ifall jag får betalt av den islamiska republiken. Svaren till alla tre frågor var nekande och då han insåg att jag bor i en annan stad och arbetar i restaurang och bara lyckas ta mig till stockholm under sådana speciella dagar som Ashura-sörjandet och 22 bahman-firandet så vart han väldigt ointresserad av sig.

Tiden gick, jag bad min bön och tog mig till huvudsalongen där det hölls tal om diverse frågor i samband med revolutionen. Plötsligt skreks det precis bakom mig.

- MARG BAR JO….

Inte ens hälften av sitt slogan ‘död åt den islamiska republiken’ hann han få ur sig innan han avbröts av en moskéansvarig för säkerheten som tog tag i honom och höll för hans mun. Alla vi andra kollade snabbt bakåt och jag hann inte bli arg på inkräktaren då omkring fem personer snabbt hoppade fram till platsen med sparkar och slag. Man såg många av vrede vridna ansikten och medan majoriteten satt kvar på sina platser ville ett fåtal skada inkräktaren medan en annan skara försökte beskydda honom från slag och sparkar. Efter en kort stund tog de ut inkräktaren från moskén.

Jag hyllar inte fienden för sitt djärva drag eller inspirerande mod eller ens för sin beslutsamhet att påverka sina ”fiender”. Men det jag vet är att avstå från reaktionen hos de muslimer där som plötsligt transformerades från änglar till djävular. Plötsligt blev de till detsamma som självaste exiliranierna. Istället för att visa sannt islamiskt betéende uppträdde de våldsamt och vart hämndlystna. De blev våldsbenägna av fel anledning och ångrade sig inte ens efteråt för slutsatsen att det var ett fel i stundens hetta att dras.

Plötsligt kände jag mig som en främling, jag stod varken med de hatiska islamofoberna utanför moskén eller med de förvridna anletena i moskén. Där fanns en liten grupp av muslimer som försvarade inkräktaren, inte för att de godkände hans drag, utan för att muslimernas reaktion var fel, något oislamiskt. mycket mer passande vore det isådanfall att lämna inkräktaren och bege sig ut tillsammans för att slåss mot den större skaran väntandes ute i kylan. Man fick mångna arga blickar mot sig efter att ha anslutit sig till den försvarande delen, men de blickarna kändes inte alls modfällande, istället kände man sig relativt nöjd över sin handling. Prisad vare Allah, vore bättre om jag misshandlades av mina egna bröder än att en utifrån tilläts skadas för ett fel han begått. Firade man den islamiska republiken så har ledarskapet alltid varit likasinnade om islamiskt uppförande (adab al-islamiyyah), sättet för en muslim att beté sig och inte beté sig.

Jag förstår honom, men inte de.

I boken Qurrar al-Hekam, ett samlingsverk av återberättelser, volym 1 sida 196 finner man följande.

- Den mest hjälplöse är den som är hjälplös när det handlar om att reformera sig själv, sade Imam Ali, Mästaren över de självbehärskade.

Tidigare den kvällen hade en irakisk medbroder som har barn och befinner sig någonstans i 40-års åldern misshandlats av de antidemokratiska exiliranierna vilket begicks obarmhärtigt. Vad var det då för skillnad mellan de muslimska bröder som ville begå våldsdåd mot inkräktaren och den aggressiva skaran utanför i kylan som skadade vår medbroder?

Där insåg jag hur mycket vi muslimer har att bygga upp oss själva innan vi en vacker dag kan bege oss ut till våra blodstörstiga fiender för att bemöta de med ren islamisk anda. Alla våldsbenägna den kvällen blottade sina tydliga brister inför mina ögon. Jag såg de.