Det var den 22 bahman (11 februari) och i avsikt att fira den islamiska revolutionens framgång i Iran i dess årsdag åkte jag och några bröder från Uppsala tillsammans till stockholm till Imam Ali-moskén. Väl framme beslutade vi för att parkera bilen ett tag ifrån självaste moskén och promenera den resterande biten dit för att undvika att ett förargat islamofobiskt folk skulle göra mos av den. När vi var nära moskén promenerade en grupp unga iranska tjejer och killar förbi oss och ena killen sade på persiska – pedarsokhteha sefaratiyan. Att en sådan person som vanligtvis inte vågar yttra sig något alls om någon överhuvudtaget fick mig plötsligt att vilja slå ner honom, visa hur trött jag är på icke-muslimernas förtryck och deras vaga hållning. Jag svarade hans eget ord mot honom och när han stannade upp insåg jag att det inte vore islamiskt korrekt, jag lät det vara.

Vi anlände fram till den arga skaran Gudahatare, eller som alltid poängterar sin falska kärlek till Gud men som aldrig vill följa Hans föreskrivna väg.

- Det är inte vad du gör som spelar roll, det är vad du känner innuti – som det heter.

En kvinna i skaran skrek – Hezbollah – och alla började skrika och kasta isbitar och medan jag filmade allting stod en man precis bredvid en av poliserna och fotograferade oss medan en annan bredvid honom filmade oss. En ung kille från huliganskaran kvar på vår sida, konstigt nog hade polisen ej stoppat honom och när vi trädde fram började han skrika och knuffa luften. Det fick alla andra att också knuffa luften för att visa sin avsky. Polisen i sin nervositet och tro att kunna lösa situationen började knuffa på oss muslimerna påståendes att jag provocerade de galna huliganerna. Jag förstår honom.

Hursomhelst tog vi oss slutligen förbi den skaran för att komma fram till nästa. Där stod polisbilar parkerade på ett bockerande vis för att förhindra att någon tar sig in med bil till moskén. Där fanns ett fåtal poliser med polishundar, tiotals var de i sina minibussar avvaktandes efter någon katastrof att inträffa. Så snart jag var framme vid blockaden frågade en kvinnlig polis ifall jag var ok och två ansvariga för moskén fanns på plats med henne och godkände mig och en annan broder då vi två hade hamnat lite bakom vår Uppsalagrupp.

När vi godkändes lät de oss träda in och vi anlände till moskén framtomt. Omringade av poliser och utanför polisskaran en grupp frusna islamhatare. Den kvinnliga polisen bad brodern som var med mig att ta ner den iranska flaggan.

- Ja där rök vår yttrandefrihet, sade jag ironiskt.

Den kvinnliga polisen kom fram till mig och bad om ursäkt och berättade att de enbart försökte lösa situationen. Att de inte ville att exiliranierna skulle försöka bryta sig in. Hon ansåg att vi borde ha rätten att stå för den grupp vi ville och att det är just var demokrati innebär men det att en grupp exiliranier har bortrövat den demokratiska egenskapen från svenskarna var hon väl medveten och sorgsen över. Tidigare på dagen hade två iranier arresterats vid ambassaden, en för brott mot knivlagen och den andra för våld mot tjänsteman då han hade träffat en polis i ansiktet med en isbit.

Jag förstår henne.

Väl inne i moskén bemöttes vi av liksinnade, muslimska medbröder och alla var där för att fira den glädjerika dagen. Samtliga skakade händer och konverserade med leénde på anletena och gratulerade varandra för den dag då muslimerna fick sig en verklig motståndsfaktor i rörelse – den islamiska republiken i Iran. Jag tog mig till tvättrummet och tvagade mig inför solnedgångsbönen (salat ol-maghrib). Medan jag utförde den islamiskt rituella tvagningen (wudhu) vandrade det in en ung man med iransk härkomst, passerade förbi mig och in i en av toaletterna liggandes i kanten av tvättrummet. Efter en kort stund trädde han ut därifrån, ställde sig bredvid mig, satte på vattenkranen och började tvätta händerna. Jag analyserade.

Mager, ca 20 år alt. litet yngre, ur islamiskt perspektiv väldigt onormal skägg, lite George Michael schanger i det, inga drag av nervositet alls, typisk Väst-influerad iraniers frisyr, allmänt en som brydde sig om tillgjord egenskönhet.

Så vred han på kranet så att vattnet stängdes av. Han passerade förbi tittandes mot marken med ett fult grin på anletet, något av ett hånflin. Efter att han trätt ut från tvättrummet märkte jag min ring saknas och gjorde något jag enligt mina minnen aldrig tidigare gjort, jag gick ikapp honom och kallade honom till mig. Han följde mig till tvättrummet och fick höra mig tala om min försvunna ring. När den väl hittades bad jag honom om ursäkt för missförståndet och skämdes för att ha misstrott honom och inom mig anklagat han. Han accepterade min ursäkt och gav sig ut igen. Jag letade upp honom på nytt och började ett samtal med honom. Plötsligt vart han innerligt intresserad av mig och påbörjade nästan ett korsförhör. Han undrade ifall jag arbetade med ambassaden, ifall jag bor i moskén och ifall jag får betalt av den islamiska republiken. Svaren till alla tre frågor var nekande och då han insåg att jag bor i en annan stad och arbetar i restaurang och bara lyckas ta mig till stockholm under sådana speciella dagar som Ashura-sörjandet och 22 bahman-firandet så vart han väldigt ointresserad av sig.

Tiden gick, jag bad min bön och tog mig till huvudsalongen där det hölls tal om diverse frågor i samband med revolutionen. Plötsligt skreks det precis bakom mig.

- MARG BAR JO….

Inte ens hälften av sitt slogan ‘död åt den islamiska republiken’ hann han få ur sig innan han avbröts av en moskéansvarig för säkerheten som tog tag i honom och höll för hans mun. Alla vi andra kollade snabbt bakåt och jag hann inte bli arg på inkräktaren då omkring fem personer snabbt hoppade fram till platsen med sparkar och slag. Man såg många av vrede vridna ansikten och medan majoriteten satt kvar på sina platser ville ett fåtal skada inkräktaren medan en annan skara försökte beskydda honom från slag och sparkar. Efter en kort stund tog de ut inkräktaren från moskén.

Jag hyllar inte fienden för sitt djärva drag eller inspirerande mod eller ens för sin beslutsamhet att påverka sina ”fiender”. Men det jag vet är att avstå från reaktionen hos de muslimer där som plötsligt transformerades från änglar till djävular. Plötsligt blev de till detsamma som självaste exiliranierna. Istället för att visa sannt islamiskt betéende uppträdde de våldsamt och vart hämndlystna. De blev våldsbenägna av fel anledning och ångrade sig inte ens efteråt för slutsatsen att det var ett fel i stundens hetta att dras.

Plötsligt kände jag mig som en främling, jag stod varken med de hatiska islamofoberna utanför moskén eller med de förvridna anletena i moskén. Där fanns en liten grupp av muslimer som försvarade inkräktaren, inte för att de godkände hans drag, utan för att muslimernas reaktion var fel, något oislamiskt. mycket mer passande vore det isådanfall att lämna inkräktaren och bege sig ut tillsammans för att slåss mot den större skaran väntandes ute i kylan. Man fick mångna arga blickar mot sig efter att ha anslutit sig till den försvarande delen, men de blickarna kändes inte alls modfällande, istället kände man sig relativt nöjd över sin handling. Prisad vare Allah, vore bättre om jag misshandlades av mina egna bröder än att en utifrån tilläts skadas för ett fel han begått. Firade man den islamiska republiken så har ledarskapet alltid varit likasinnade om islamiskt uppförande (adab al-islamiyyah), sättet för en muslim att beté sig och inte beté sig.

Jag förstår honom, men inte de.

I boken Qurrar al-Hekam, ett samlingsverk av återberättelser, volym 1 sida 196 finner man följande.

- Den mest hjälplöse är den som är hjälplös när det handlar om att reformera sig själv, sade Imam Ali, Mästaren över de självbehärskade.

Tidigare den kvällen hade en irakisk medbroder som har barn och befinner sig någonstans i 40-års åldern misshandlats av de antidemokratiska exiliranierna vilket begicks obarmhärtigt. Vad var det då för skillnad mellan de muslimska bröder som ville begå våldsdåd mot inkräktaren och den aggressiva skaran utanför i kylan som skadade vår medbroder?

Där insåg jag hur mycket vi muslimer har att bygga upp oss själva innan vi en vacker dag kan bege oss ut till våra blodstörstiga fiender för att bemöta de med ren islamisk anda. Alla våldsbenägna den kvällen blottade sina tydliga brister inför mina ögon. Jag såg de.

De behövandes förälskade soldater i marsch mot den heliga döden för hjärtanas Imam och nationens säkerhet och religionens seger

Den 26 November 1979, 5 Azar 1358, Satte den ännu ej valda nationsledaren Imam Seyyed Ruhollah Mousavi Khomeini igång en fullt folklig rörelse vid namn Basij, som rent av betyder ”Kollektiv”, och kom att bestå utav tiotusentals unga män och kvinnor vars enda personer endast hade för avsikt att tjäna Gud genom att lyda Imamen och försvara nationen.

I dess begynnelse hade påbörjandet av Basij-rörelsen (Sazman-e Basij) tre grundsyften.

1) Att försvara nationen mot utländska fiender.
2) Att försvara juristens styre (Velayat-e Faqih) mot anti-revolutionära inbördeskupper.
3) Att hjälpa samhället i sin utveckling i samtliga aspekter.

Då Iran, i och med öppna rättegångar mot 1taghuten shahs polisiära styrkor och statsmän avrättade många vars händer besudlats av för tjock blod för att kunna benådas lämnades landet oerfaren i militärstyrka. Imam Khomeini tillverkade 2Sepah och 3Komite i syfte att bygga upp landets militära säkerhet respektive statsorganiserade underrättelsebyrå, den erfarenhet och kunskap som saknades ersattes med religiös övertygelse och total självuppoffring. Vid sidan om påbörjade han även Basij-rörelsen för att intensifiera nationens försvarsberedskap. I början fick Basij-rörelsen bistå med hjälp till tidigare nämnda Sepah och Komite medan 4Artesh fick kvarstå med topp-officerare och erfarna stridssoldater av vilka vissa tvingades godkänna folkets oförhindrade vilja medan andra anslöt sig till den islamiska republiken med nöje.

Eftersom shahen hade många fiender som ansåg sig inneha rätten till styret blev det en explosion av våldsdåd på Irans gator mot regeringsmän som civilbefolkning då de diverse militära rörelserna förklarade krig mot den folkligt nyvalda staten direkt efter revolutionen varibland den notoriska 5MKO-rörelsen. Basij användes då som ett försvarsvapen mot terroristcellerna och landsförrädarna.

Knappt ett år efter revolutionens grundcredon manifesterats ockuperade den 6Ba’athstyrda Irak delar av södra Iran för därmed försöka sig på att ta över hela den iranska nationen. Då Iran varken hade någon vidare militärstyrka eller något avancerat eller resursfullt vapenförråd lämnades tordes de ockuperade områdena vara utför i och med 7saddamisterna begick hänsynslösa våldsdåd och otäcka våldtäkter. Stora mängder frivilliga ur Basij-rörelsen skickades dit där bland annat operationer som al-Qods, Hasr-e Abadan, Fath ol-Mobin, Samen ol-A’emme va’l-Fajr-e 8 och Karbalaye 5 upprättades för att befria Khorramshahr och närliggande områden som gränsade till Irak. Den hänsynslösa invasionen och nationsvåldtäkten som Irak under Saddam Hossein begick mot Iran krävde mer än halv miljon liv från bägge håll eftersom ockupationsförsöket ledde till ett iranskt offensiv vars reaktion var ett åttaårigt krig. Vore det ej för basijiernas absoluta självuppoffring skulle Iran ha förgått och inget större motstånd ha funnits mot USrael i dagsläget.

Självaste hjärtanas Imam konstaterade att ”Guds barmhärtighet och välsignelser vare med de behövandes Basij vars stöd till revolutionen är sann och innerlig.”

Basij utvecklades under de svåra tidernas gång och blommade med ledarskap av mystikens och hjärtanas Imam, Ruhollah Khomeini (8Khomeiniten Guds Själ) till att syfta tre storpunkter:;

a) Upprättande av det religiösa folkets nödvändiga förmågor i dess form för grundreglerna i det revolutionära samhället.

b) Försvar av den iranska nationen och dess önskemål efter ett islamiskt statsstyre.

c) Hjälp och bistånd till det nationella landsfolket i första hand, det internationella religionsfolket i andra hand och de frihets- och självständighetssträvande medmänniskorna i tredje hand i företeelse av komplotter, oförväntade händelser och samspråk emellan eliter och ledarskap vid behov.

Mer skall inshaAllah informeras om kärlekens skola och dess utveckling i gott som ont genom tiderna.

1. Översättning: Falsk Gud – Oftast hänvisad till Irans sista konung av shia muslimer då Shah hade gudatitlar.

2. Religiös militärstyrka som fick betalt som shahens Artesh fast som kunde litas på till fullo då det bestods enbart av ”egna”.

3. Underrättelseagentur för att ta itu med landets svåraste och hemligaste frågor.

4. Irans militärstyrka som under shahens era bekämpade det iranska folket men som efter revolutionen bytte sida.

5. En islamokommunistisk militant rörelse vid titel Mojahedin-e Khalq – Persiska vikens heliga kämpar – men som döptes om till Monafeqin – Hycklarna – utav Imam Khomeini efter att ha anslutit sig till ärkefienden Saddam och därmed förrått nationen.

6. Ba’ath – Iraks ba’atistparti vars medlemmar kunde tillhöra vilken religion eller olikhet som helst då de samtliga innerst inne var lojala en enda sak, deras morbida loge.

7. De som under Saddams styre begick våldsdåd och var nöjda med hans tyranni kallades för saddamister.

8. Ruhollah Khomeini – Den islamiska republikens första Ledares för respektive efternamn där Ruhollah översätts till Guds Själ och Khomeini betyder Khomeinit/Khomeinbon då Khomein är en iransk småstad och iet i Khomeini yrkar tillhörande.

Jag gratulerar den som läser detta inlägg för den fjärde november i modern iransk historia, och önskar skriva lite smått om den heroiska incidenten.

Amerikas spion näste faller

Den fjärde november 1979, eller den trettonde aban 1358 enligt iransk tideräkning, tog sig en gigantisk massa av muslimska studenter i den iranska huvudstaden Teheran till Taleqanigatan där Amerikas dåvarande ambassad befann sig och bröt sig in för att därmed ta samtliga ur personalen till gisslan.

Efter gisslantagandet befriades de icke-amerikaner som hade befunnit sig på området och enbart omkring 50 personer hölls kvar i fångenskap av de muslimska studenterna. Draget var något civilt från alla aspekter och hade ingenting med den iranska myndigheten att göra. Däremot godkände revolutionens grundare, Imam Ruhollah Khomeini, det modiga steget och uttryckte sig om den politiska nödvändigheten att bekämpa den stora djävulen som då var riktat mot USA som officiellt anses vara den elementära källan  till den ”globala arrogansen”.

Det att finna en lösning till det oväntade gisslandramat och kunna befria samtliga amerikanska gisslan förvandlades till en oumbärlig karriärsdödlig mardröm för den dåvarande amerikanska presidenten Jimmy Carter. President Carter garanterade ambassadpersonalens säkerhet på nationell television i USA till det amerikanska folket och uppträdde som om han hade full kontroll över händelsen, men trots hans mångfaldiga och envisa försök med hot om ekonomiska sanktioner och andra alternativa metoder, där bl a. det misslyckade fiaskot ”Operation Eagle Claw” uträttades, släpptes inte en enda ur gisslan förrän han förlorade sitt presidentskap till Ronald Reagan år 1980.

Spionnästet, eller den amerikanska ambassaden som det löd officiellt, var ”ockuperat” av de iranska studenterna ända upp till 444 dagar och gällande behandlingen finns det olika uppfattningar och åsikter bland de olika amerikanska fd. fångarna. Vissa ämnar att avvisa uttrycket ”spionnäste” nonchalant. De menar att allt endast var simpla spekulationer och strategiska komplotter mot det iranska folket av ”mullahregimen” som Väst älskar att kalla det befintliga rådande statsstyret i Iran.

Vare sig bevisen under den tiden var tillräckliga eller inte behöver vi verkligen inte gå in på, då vissa grupper i sin idioti är fullt kapabla till att totalt ignorera och avvisa tydliga bevismaterial om och om igen, och ytterligare om och om igen i en ond ändlös cykel av okunnighet och ignorans.

I och med gisslandramat med spionnästet reagerade den amerikanska befolkningen våldsamt mot amerikanska iranier. Där förekom många fall av brutala misshandel, förfärliga dödshot och andra obehagliga påföljder. Frågan är inte ifall ambassaden verkligen var ett spionnäste eller inte, då Amerikas sjaskiga komplottmakeri mot världens nationer fick Algeravtalet att uppstå, utan den egentliga frågan är ifall gisslandramat verkligen var värt det med tanke på den långa tillföljdsprocessen som visat upp sig i och med dessa trettio år. I och med de mångåriga problemen mellan USA och Iran har mycket varit positivt medan andra ting har varit negativa men reflekterar man kring de väsentliga punkterna finner man nog sin insikt i den positiva sektionen gällande resultatet.

Den raka slutsatsen med ”nedmonterandet” av det amerikanska spionnästet är hur Iran, pga behovet att uppfostra sig själv helt på egna ben, lyckades upptäcka en kort genväg till total självständighet från sina fiender, fastän vissa utav oren okunnighet menar att Iran mer eller mindre är eller har varit beroende av Ryssland mm. Iran har även bevisat sin hastiga utveckling inom intellektuella, religiösa, militära, sociala och vetenskapliga affärer både inrikes och internationellt, och även bra idéer på den snara framtidens ekonomi.  Också har landet i enlighet med sin tämligen neutrala ståndpunkt gällande shi’i-sunni frågan och sitt ständiga krav på ett enat islamiskt stånd agerat, och mer eller mindre godkänts politiskt av de globala muslimerna, som moder-representanten till Islams röst i dagsläget.

Medan vi grubblar över ifall man bör be med ihopböjda eller raka armar, grubblar de icke-troende (kuffar) över hur de skall skära av oss dessa armar!1

Avinstallerandet av det amerikanska spionnästet var något oerhört positivt, men nu är det dags för en ny hycklare att tvingas lämna muslimernas enda friska nation och bekämpas på alla möjliga vis, nämligen den antikt och historiskt ständigt ill-viljande England, landet vars lilla grupp av pilgrimer lyckades åstadkomma något så sataniskt som USA.

 England som vi känner den efter anglosaxarnas invasion, vars historia inte är känd för så mycket mer än de ständigt blodiga invasionerna och ockupationerna och deras globala kännetecken som kolonisatörer visar sig stämma fullt ut, har också avslöjats ha händerna smorda i oskyldig blod. Deras sluga manipulation och försök till förödmjukande av den iranska nationen borde kosta de deras rätt till existens på iransk mark.

Så till samtliga liktänkande syskon sänder jag mina gratulationer till denna vackra dag, även om jag är tre dagar försenad pga mitt jobb, och jag önskar USraels samtliga vakna och aktiva motståndare en medveten tid i detta liv.

 1. Imam Khomeini om behovet av enighet hos det muslimska samfundet.